I går var det partiledardebatt i riksdagen. Dessa tillställningar brukar sällan vara särskilt underhållande. Faktum är att de ofta är stentrista sömnpiller som för det mesta innebär en drygt fyra timmars lång kamp mot gäspningarna. Denna gång var inget undantag.

Visst, partiledarna och vikarien Mikael Damberg (S) tillhör förvisso sina respektive partiers bästa debattörer. Men vad gör det när konfliktlinjerna är utnötta och förutsägbara, deltagarna oengagerade och formatet uppenbart sövande också för de medverkande.

När deltagarna växlar repliker med varandra stiger anföraren ner från sin talarstol till golvet framför talmannen. Genom kamerorna som filmar respektive pulpet kan man se de personer som sitter bakom de replikskiftande debattörerna. När klockan började närma sig tolv (debatten startade klockan nio på morgonen) och Jonas Sjöstedts och Göran Hägglunds anföranden fortfarande återstod kunde man där se Mikael Damberg intensivt gnugga sina ögon, Fredrik Reinfeldt titta på klockan och Jan Björklund gäspa mer än tillåtet. Mer upplivande än så verkar inte en dag i plenisalen vara, ens för de som valt att viga sina liv åt politiken.

Inte ens Sverigedemokraternas närvaro klarar längre av att engagera. När Jimmie Åkesson kallade Miljöpartiet för "extremister" svarade Åsa Romson att hon blev "provocerad" utan att det fanns något i hennes blick, röst eller kroppshållning som avslöjade att hon överhuvudtaget blivit berörd.

Mycket av det här beror säkert på det svenska kynnet. Ett stort lugn, ja till och med sävlighet, ses som en styrka. Att visa starka känslor är på motsvarande sätt ett tecken på svaghet. Så må det vara, men att vara lugn och samlad är inte liktydigt med retorisk medelmåttighet och bristande passion.

Detta handlar nog snarare om riksdagens reducerade betydelse. Partiernas politik byggs till stor del i kanslierna och dubbelcheckas av pr-drillade kommunikationsexperter, utspel görs i medierna och viktiga debatter sker i tv på bästa sändningstid.

Likväl är det problematiskt när en partiledarduell i demokratins högborg förvandlas till ett sömnpiller.

***

Angående pr-värde kan man undra hur mycket Fredrik Reinfeldt närvaro på Olympiastadion i Berlin under Sveriges mirakelupphämtning mot Tyskland var värd. Efter matchen fick han göra en flera minuter lång "feel good"-intervju med Kanal 5. Obetalbart.

Vägen till svenskarnas hjärtan går inte sällan genom idrotten. Fråga vår Kung, vars känslomässiga framträdanden vid olika svenska idrottsframgångar är en återkommande succé. Reinfeldts jubelhopp vid Rasmus Elm kvittering, mitt framför näsan på Angela Merkel, kommer bli en svensk idrottspolitisk klassiker.