Ledare Alliansen vill avskaffa Arbetsförmedlingen efter valet och lägga ut verksamheten på privata aktörer. Att myndigheten har problem är tydligt. Undersökningar från Västernorrland visar att personalen förmedlar mindre än ett jobb i månaden. I en mätning från SCB uppger drygt 13 procent av befolkningen att de fått jobb via

Arbetsförmedlingen. Och i den så kallade förtroendebarometern har Arbetsförmedlingen lägst förtroende av alla myndigheter.

Nedläggningsplanen kan låta vattentät. Mycket lite talar dock för att detta skulle åtgärda problemen. I en färsk rapport från den centerpartinära tankesmedjan Fores ges flera exempel på varför. Vid en forskningsgenomgång fann man att privata arbetsförmedlare generellt inte sköter arbetet bättre. Och att nya kostnader skulle uppstå för administration.

Privata verksamheter med statliga pengar för också med sig problem. Drivkrafterna för verksamheten blir ofelbart annorlunda och lönsamheten kommer i förgrunden. Det offentligas roll kvarstår samtidigt. Nya summor skulle behöva läggas på att kontrollera att de privata aktörerna följer reglerna. Kanske skulle även en ny kontrollmyndighet komma till. Alliansens tidigare försök med privata etableringslotsar från 2010 slutade illa. Efter flera rapporter om fusk och kopplingar till kriminell verksamhet fick projektet läggas ned. Borgerliga politiker borde ha tagit lärdom av detta och inte hasta in i ett snarlikt projekt.

Den socialdemokratiska regeringens har sin vana trogen tillsatt en utredning i frågan. Denna kommer dock inte ge mycket heller. Arbetsförmedlingens budget är svindlande stor. 80 miljarder kronor går in i verksamheten. Är syftet att minska på kostnader kan en utredning vara förståndigt. Är syftet att få fler att komma i jobb kommer det däremot inte fungera.

Hur konstigt det än låter fungerar Arbetsförmedlingen faktiskt ganska väl. Arbetsförmedlingen har nämligen fler funktioner än att ordna fram jobb. Ytterst är man en garant för att staten aktivt uppmuntrar människor att söka arbete. Detta även om utsikterna till jobb är begränsade, eftersom det offentliga annars står som finansiär via a-kassa eller ytterst försörjningsstöd.

Ofta påpekas att matchningsproblemen är stora i Sverige. Förvisso är arbetslösheten i vissa grupper är hög, och många branscher saknar personal. Detta betyder dock inte att den kompetens företagen söker bara väntar på att hittas. I själva verket saknas personer med rätt utbildning. Detta är en tung fråga för utbildningsväsendet och näringslivet, men inget arbetsförmedlingen allena magiskt kan råda bot på.

Vill man underlätta för anställning finns långt bättre vägar än att avskaffa Arbetsförmedlingen. De höga trösklarna in på arbetsmarknaden bör sänkas, genomströmningen och kraven på SFI-utbildningarna stärkas och skolans koppling till arbetsmarknaden förbättras. Allt sådant som en regering kan ta tag i men ingen arbetsförmedling kan lösa.

Hugo Fievet/SNB