Nu återstår bara fredspriset. Vem eller vilka som vinner det får vi veta idag på förmiddagen. Medan fredsprisets status har sjunkit senaste åren, mycket på grund av den Norska nobelkommitténs fäbless för att ge det till amerikanska vänsterpolitiker, så har de andra behållit sitt anseende. Prisens betydelse ska på inget sätt underskattas.

Litteraturpriset torde vara det som berör flest människor eftersom vi oftare bekantar oss med skönlitteratur än med de senaste rönen från fysiken, kemins eller medicinens förunderliga värld. Likväl är det få som vet särskilt mycket om den som vinner litteraturpriset. (Fjolårets vinnare Tomas Tranströmer är givetvis ett exceptionellt undantag).

Inte ens inom litteraturkretsar är det alltid så enkelt. Halva den panel som satt i SVT:s soffa och diskuterade priset i direktsändning igår hade inte läst årets vinnare kinesen Mo Yan. Något som inte heller SVT:s litteraturkritiker på plats i Börshuset hade gjort.

Det är alltså en stor press som läggs på de som har makten att utse litteraturpristagaren. Deras beslut får stora konsekvenser, både politiskt och kommersiellt. Svenska Akademien har förmågan att skapa sin egen kanon, en Nobelkanon, och göra rejäla avtryck i folks läsval och bokhyllor. Att vi fortfarande tillmäter beslutet hos de aderton stor betydelse säger oss något om att respekten för sanna auktoriteter fortfarande är levande. På så sätt är Nobelpriset betydelsefullt. Det bryter med samtidens egalitära utslätning.