Det var som om ett eko från kärnkraftsalarmismens 70-tal hördes över landet i går. Samtliga svenska reaktorer är livsfarliga. Risken för en svår olycka hänger över oss likt ett mörkt, hotande radioaktivt moln. Kärnkraftverken måste stängas mer eller mindre omedelbart. För paniklarmandet stod Greenpeace, som lanserade en rapport om säkerhetsläget i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Där härskar rena skräcken. Anläggningarna är gamla, missköta, personalen saknar kompetens, allvarliga incidenter avlöser varandra. Till råga på allt är inspektörerna från Strålsäkerhetsmyndigheten korrumperad och släpphänt. Det enda som är intressant för kärnkraftsmaffian är att krama ut så mycket ekonomisk profit som möjligt ur reaktorerna innan katastrofen drabbar oss.

De övervintrade aktivisterna i det som återstår av rörelsen Folkkampanjen mot kärnkraft måste känt ett nostalgiskt rus när budskapet från Greenpeace återgavs i medierna. Påminde det inte en smula om 1979 och Harrisburg? Men tiden för forna dagars skrämselpropaganda är trots allt förbi. Om en notoriskt atomfientlig organisation som Greenpeace hade önskat skapat seriös debatt vore det smartare att undvika den värsta svartmålningen. Ibland kan det vara klokt att tala med mindre bokstäver för att öka trovärdigheten. Nu kunde kritiken bara avskrivas som sedvanligt överdrivet hojtande från smått skogstokiga alternativtomtar.

Faktiskt lite synd. Ty bortom svaveloset har ändå Greenpeace en poäng som förtjänar att diskuteras. De svenska kärnkraftsverken börjar ju falla för ålderstrecket. Hur länge kan vi fortsätta att trimma gamla reaktorer byggda på 70- och 80-talen? Gränsen för vad som är ekonomiskt och säkerhetsmässigt försvarbart nås antagligen inom 10-15 år. Det betyder att slutet för hälften av svensk elproduktion närmar sig. Vad ska vi ersätta all denna energi med om Sverige vill hålla ställningarna som modernt industriland?

Det mest realistiska och rimliga svaret är ny kärnkraft. Lyckligtvis har alliansregeringen kunnat undanröja den politiska surdeg som länge förhindrat forskning, planering och byggnation av nästa generations reaktorer. Dessa är mycket effektivare och säkrare än dagens. Istället för att enbart utnyttja 0,7 procent av energin i kärnbränslet, ger framtidens reaktorteknik möjlighet till 99 procents förbränning och återvinning. Enligt Jan Wallenius, professor i reaktorfysik vid KTH, innebär det att vi kan köra kärnkraftverk i ytterligare 5000 år utan att behöva gräva upp ett enda gram uran till ur marken. Snacka om förbättrad verkningsgrad!

Men ett nytt svenskt kärnkraftsprogram är en omfattande, komplicerad och tidskrävande investering. Vill vi smidigt klara generationsskiftet måste snart nödvändiga beslut fattas. Ty Greenpeace har åtminstone rätt i detta: att låta ålderstigna reaktorer koka på övertid är ingen bra idé.