Svenska Dagbladets Per Gudmundsson hade inför budgetdebatten skrivit om Fredrik Olovssons - socialdemokraternas riksdagsstand-in för Magdalena Andersson - svåra sits. Skulle han berömma Anders Borg för att han lägger fram en expansiv budget i socialdemokraternas smak, skulle han ta ett kliv åt vänster, bort från väljarna, och kritisera regeringen för att satsa för lite eller skulle han bli mer borgerlig än borgarna själva och attackera finansministern från höger?

Med facit i hand kan vi konstatera att Olovsson valde det sista alternativet. Borg fick veta att han både såg för optimistiskt på ekonomins framtid och ville satsa för mycket för att stärka den. Mindre uppochnervända dagar brukar dessa tingestar höra ihop i socialdemokratins värld; är ekonomin på väg ner bör man satsa.

Igår var inte en sådan dag. I stället nådde vi en milstolpe som jag själv gått och väntat på allt sedan Stefan Löfven tog över socialdemokraterna: Att socialdemokraterna attackerar regeringen från höger. Efter att ha efterlyst satsningar som inte är "för lite, för sent" i flera års tid, fick nu socialdemokraterna en hel massa satsningar på en gång.

Då hugger man som en kobra. Konstigt kan tyckas, men sådan är demokratin. Konflikten är inte sällan central för att legitimera de politiska aktörernas existensberättigande.

Det brukar sägas att ju mindre skillnad som föreligger mellan två alternativ desto högre blir tonläget mellan dess företrädare. Höstbudgetdebatten var ett bra exempel på det. Anders Borg var inte sen att kalla Fredrik Olovsson för opportunist.

Det närmaste Olovsson kom opportunistordet var att kalla budgeten för "en valbudget". En konstig sådan efter som den är befriat från ekonomiska förbättringsförslag för medelklassen.

Men lite krumbukter får man räkna med. Något måste ju politikerna hitta på när de egentligen tycker lika.