Den som varit i en amerikansk skola vet att varje skoldag börjat med den amerikanska trohetseden (pledge-of-allegiance), en deklaration av trohet till den amerikanska flaggan, republiken USA och de amerikanska värderingarna.

Eleverna står med handen mot hjärtat och läser i korus: ”Jag svär trohet till Amerikas Förenta Staters flagga och till republiken som den står för, en odelbar nation under Gud, med frihet och rättvisa åt alla.” (”Under Gud” tillkom 1954 och används inte överallt.)

Nu har flera skolor i New York upphört med trohetseden – trots att det föreskrivs av delstaten. Skälet är att så många vägrar att svära trohet till en nation som leds av Donald Trump och att de inte anser att dagens USA står för ”frihet och rättvisa åt alla.”

Detta är ett av de många exemplen på den häftiga polarisering som nu drar över västvärlden. Motsättningarna hotar uppslutningen kring det som varit det gemensamma. Kampen om politisk majoritet och om värderingarna står inte längre om en tvekande grupp mittenväljare, utan handlar om att nå och mobilisera de starkt övertygade i den egna gruppen.

Det hårdnande debattklimatet gör att de flesta tvingas ta ställning. Donald Trump är ingen ideolog, men han har en intuition som han utnyttjar för känslomässig mobilisering. Den liberala demokratin bygger på rationalitet och individualism. Samt också en strävan efter konsensus. Att då hantera rörelser som vädjar till nationalism, religion, fördomar, känslor blir svårt. Men man måste inse att människor strävar efter känslomässiga gemenskaper. Om inte de politiska partierna kan erbjuda detta är demokratin utsatt.

De traditionella partierna och deras representanter har i stort sett lämnat walk-over på nätet. Det är ingen slump att Sverigedemokraterna är det politiska parti som har överlägset flest följare på twitter och facebook. Än viktigare är att det är högerpopulistiska aktivister som lämnar sina trygga bubblor på nätet och ger sig in i andra diskussioner och har en aktivitet som är mångdubbelt större än andra åsiktsriktningars. Den passivitet på nätet som ”sju-klövern” och dess anhängare uppvisar innebär att man lämnar fältet fritt.

Över hela fältet har förtroendet för de traditionella institutionerna sjunkit: Facken, politikerna, journalisterna har alla lågt på förtroende – i Sverige liksom i USA. Nya undersökningar visar också att kyrkorna i USA, tidigare en hörnpelare i det lokala samhällsbygget, förlorat i förtroende. Många väljer att i stället relatera till sin bostadsort och sin etniska identitet. Och då ligger polariseringen nära.

Den stora åsiktsklyftan tycks ha få broar. För många – främst de högerradikala – finns en övergripande berättelse, en övertygelse om hur världen ser ut. Det som inte stämmer in på den verklighetsbilden blir ”fake news”. Därför avvisas bevisade fakta; de spelar ingen roll för den bergfast övertygade.

Ska vi inte förstenas i en polarisering där ingen ens försöker förstå den andre krävs en ny politisk kultur. Centralt är att försöka fatta vad som händer – att många faktiskt känner sig utanför de politiska beslutsprocesserna, utan möjlighet att påverka. Och att politiken måste skapa större öppenhet och i högre grad lyssna på människor som känner sig tystade.