Minoritetsregeringar har vi haft sedan 2010 – och som regel under hela vår 100-åriga demokrati. Länge byggde socialdemokratiska minoritetsregeringar på att kommunisterna/vänsterpartiet utan förhandlingar röstade på regeringens förslag. Det är något som förändrats.

En minoritetsregering idag kan inte vara säker på att få sina förslag genom riksdagen. Det är också skälet till att såväl Reinfeldts sista regering som Löfven-regeringen avstått från att lägga särskilt många förslag.

Men oavsett majoritet eller minoritet har en regering mycket makt. Regeringen fattar varje år över 10 000 beslut som inte behöver gå till riksdagen. Ett statsråd kan fatta beslut i mindre frågor, ”departementsbeslut”. Regeringen tar gemensamt beslut av olika slag – de viktigaste är förordningar samt regleringsbreven som innehåller instruktioner till myndigheterna. Regeringen har också utnämningsmakten.

Besluten kan naturligtvis granskas i konstitutionsutskottet, men det är få av de drygt 10 000 besluten som uppmärksammas. Sammantaget visar det på betydelsen av vilken regering som sitter.

Just därför är det viktigt med växling vid makten. När ett enda parti kan dominera i regeringsställning blir samhället mer slutet och allt fler medborgare och företag blir beroende av regeringsbeslut. När det 42-åriga socialdemokratiska maktinnehavet bröts med Fälldinregeringen 1976 var det därför en viktig demokratisk utveckling.

Sverigedemokraterna förändrade de beslutsmässiga ramarna i riksdagen när de 2014 fällde den första budget som den nytillträdande socialdemokratiska regeringen lade. Sverigedemokraterna gjorde inget olagligt, men de bröt mot praxis i riksdagen. Tidigare hade alla partier hållit på regeln att man i första omgången röstar på sitt eget förslag och att man, om det faller, lägger ner rösten i nästa votering. Sverigedemokraterna valde att när deras eget förslag förlorat rösta på det de ansåg näst bäst.

Detta ökar osäkerheten för varje regering. För att det efter valet ska bli en Kristersson-regering räcker det ju att sverigedemokraterna lägger ner sina röster, avstår. Sedan kan de om budgeten eller i enskilda frågor rösta med socialdemokraterna.

Osäkerheten kring de politiska besluten kommer alltså att vara mycket stor. Det rimliga sättet att lösa det bör vara att ge riksdagen ett större löpande inflytande, något som inte kräver några lagändringar, utan att regeringen agerar på ett nytt sätt.

Vad den regering som tillträder om drygt åtta månader bör göra är att innan man lägger sina förslag ta kontakt med några partier (inte Sverigedemokraterna) och lyssna.

Sedan 1997 fattar riksdagen ett samlat beslut om hela budgeten. Det gör att regeringar gärna velat lägga in så många frågor som möjligt i budgeten. Det är något som bör upphöra. Budgetramarna måste ju hållas enhetliga och fasta, annars kommer utgifterna att skjuta i höjden.

Men om regeringen lyfter ut fler frågor ur budgeten får riksdagen större makt och tillfällena för blocköverskridande överläggningar blir fler.

Då blir det möjligt för en minoritetsregering att få igenom sina huvudlinjer, samtidigt som det är bra att riksdagen kan balansera regeringen.