Budskap ska formas, förmedlas, och påverka den folkliga opinionen till stöd för nödvändiga förändringar. För det behövs trovärdighet och det skapas långsiktigt. Men vad händer när politiker i regeringsställning varken lyckas med det ena eller det andra?

"Det är mycket som ska kommuniceras nu från departement och myndigheter. Många ?bilder? som ska sättas och ?uppfattningar? som ska formas. Kalla det post-politik eller Schlingmannsamhälle, men en stor del av den senaste veckans kvittojournalistik bottnar här." Så skriver Mikael Feldbom i en analys i Dagens Arena 17/8, med avstamp i förra veckans negativa skriverier om bland annat Tillväxtverkets och andra offentliga myndigheters tillkortakommanden med kvittohaverier och skattesvindlerimisstankar i mångmiljonformat.

Oaktat skilda övertygelser och utgångspunkter, så ligger det något i Feldboms varning för när politik förminskas till att handla "allt mindre om hur det går, allt mer om hur det uppfattas".

Att då, som avsatta före detta kulturministern Cecilia Stegö Chilò (M), med anledning av kritiken mot näringslivsminister Annie Lööfs (C) passivitet, gå ut och raljera över hur mediedrev bedrivs, det väcker inte mycket trovärdighet som sympatiåtgärd när bakgrunden till detsamma knappt ägnas en mening, och avfärdas som "en riktig skitstory" (Resumé 16/8).

375 miljoner förbrukade skattekronor på mediala prestigeprojekt utan resultat, omotiverad internrepresentation i myndigheter, misstankar om allt från ekonomisk brottslighet till grundlagsbrott. Allt detta förtjänar att granskas, ansvariga att ställas till svar, och förändring att utkrävas.

"Den tydligaste utvecklingen har skett i form av en statsförvaltning omvandlad till pr-fabrik", menar Feldbom.

Hur går det med regeringens reformarbete? Ska politik bara handla om politisk administration av status quo och stötvis opinionsbildning - eller, som i senaste veckan, medial skademinimering? Ska inte politik vara mer än opinionsbildning?