I sin senaste bok, "En kritisk betraktelse - om socialdemokratins seger och kris", vittnar förre finansministern Kjell-Olof Feldt om ett samtal med Tage Erlander under 80-talets början. Den åldrade S-patriarken varnade för att partiet skulle låta sig påverkas av de marknadsliberala vindar som då börjat svepa över västvärlden. Socialdemokraterna måste nämligen förbli ett antikapitalistiskt parti. Den antikapitalistiska utopin var nödvändig som ett socialt kitt i rörelsen och för att hålla rågången mot borgerligheten, menade Erlander.

Orden belyser den kluvna inställning som Socialdemokraterna alltid haft till marknaden. Genom historien har partiet både varit skarpt kritisk mot den, och i pragmatisk anda intagit en accepterande hållning. Utan kapitalismen som ekonomisk motor vore ju den resursslukande välfärdsstaten omöjlig. Men att rent ideologiskt omfamna marknadstänkandet vore också omöjligt. Vad blev det av Socialdemokraterna då? Ett socialliberalt parti bland andra? Det egna existensberättigandet hade fallit samman. Arbetsrörelsens självbild bygger på upplevelsen av politisk exceptionalism, en slags gyllene (men samtidigt praktiskt svårdefinierad) väg mellan marxism och liberalism.I grunden är det identitetsbehovet av den antikapitalistiska utopin som spökar i Socialdemokraternas vånda kring privata vinster i välfärden. Den traditionella industrikapitalismen kan man bejaka. Med den växande tjänsteekonomin är det svårare. RUT-avdrag? Helst inte. Det är endast den borgerliga reformens popularitet bland väljarna som fått Socialdemokraternas ledning att motvilligt godta en egen, snålare variant. Men att enskilda bolag kan göra pengar på verksamheter inom vård, skola och omsorg? Någonstans måste gränsen dras och striden stå. LO kräver non-profit, flera S-distrikt mobiliserar för hårda regleringar, vinsttak och förbud. "Festen är slut. Det är dags för er att dra", utropade Malmös röda kommunalråd Anders Schönström nyligen till näringslivets välfärdsföretagare. "Vi måste kraftigt agera i den här branschen", hotade LO:s vice ordförande Tobias Baudin förra veckan. Tongångarna i rörelsens led minner om när Olof Palme brännmärke privat barnomsorg som "Kentucky Fried Children" och instiftade en lag (Lex Pysslingen, 1984) i syfte att stjälpa daghem som drevs i aktiebolagsform. Nuvarande partiledaren Stefan Löfven är dock en förnuftigare man. Något dumdristigt vinstförbud vill han inte ha. Men hårt pressad söker han en kompromiss, presenterad i gårdagens DN: krav på öppen bokföring i vårdföretagen. Ges skattebetalarna insyn kan det tvinga ner vinstmarginalerna, hävdar han. Fast räcker det som antikapitalistiskt köttben åt LO och partivänstern? Socialdemokratin lär fortsätta att brottas med både vinstfrågan och sin självbild länge än.