Med en väldigt enkel reform skulle regeringen kunna göra det mer lönsamt att tjäna pengar på arbete och mindre lönsamt att låna pengar. Genom att avskaffa ränteavdragen och samtidigt slopa den statliga inkomstskatten skulle flera positiva effekter kunna uppnås samtidigt! Bra, eller hur?

Svenska hushåll är högt belånade. Samtidigt ger staten en lättnad på 30 procent av räntan till den som satt sig i skuld. Det betyder att den som betalar 1,5 procent ränta på sitt huslån i praktiken bara betalar 1 procent, eftersom staten bjuder på mellanskillnaden. Samtidigt beskattas inkomster över 438 900 kronor om året med statlig inkomstskatt, vilket motsvarar en månadslön på drygt 36 000 kronor.

Så den som får dyrare räntor när statens subvention upphör, får samtidigt mer pengar i plånboken att betala räntorna med. Visst kan det finnas personer med lägre inkomst som har lån, men den som har dragit på sig hög skuldsättning utan att ha en inkomst som räcker till, har redan nu utsatt sig för en risk som inte kan sägas vara eftersträvansvärd.

Med nuvarande låga räntor påverkar ränteavdraget statens finanser i relativt liten utsträckning. Om räntan skulle stiga blir också ränteavdragen mer värda, och staten får in mindre pengar i skatt. Det hushåll som inte klarar av slopade ränteavdrag, skulle inte klara av en höjning av bolåneräntan från 1,5 till 2,25 procent heller.

Samtidigt har bostadspriserna stigit så kraftigt i många delar av landet att nya bostadsköpare måste ta större lån för att kunna ha råd att betala köpeskillingen. Det är verkligen inte hållbart.

Så varför händer inget? Ja, inte beror det på något sakligt skäl. Den invändning som har substans lyder att underskott av kapital måste vara symmetriskt mot överskott. Alltså går det inte att ha kapitalbeskattning om det inte går att dra av ränteutgifterna. Men skatter är inte symmetriska – de tas ut oavsett. Och så länge skatten på arbete är betydligt högre än skatten på kapital, finns det redan här en asymmetri.

Den verkliga förklaringen är att det inte finns något politiskt parti som vågar riskera att hamna i skottgluggen. Det går alltid att hitta någon person som har för stora lån och för låga inkomster. Och i stället för att den personen ska behöva ta ansvar för sin situation, så kommer politikerna att nagelfaras för sin okänslighet och utkrävas ansvar eller tvingas utlova kompensation.

Just nu går det att vara extra misstänksam eller rentav konspiratorisk när det gäller regeringens vilja att uppmuntra dygdigt beteende som sparsamhet. Vänsterpartiet vill ha höjd skatt på investeringssparkonton, vilket regeringspartierna gått med på. Den som tjänar pengar eller sparar pengar ska alltså straffas för detta. Den som lånar eller får bidrag får större plånbok. Det är faktiskt inte rättvist mot alla som vill göra rätt för sig och det är ekonomiskt osunt.

Så det är för bra för att vara sant. Reformen skulle kunna genomföras redan vid årsskiftet om bara den politiska viljan fanns. Så vad är problemet?

Jo, att det saknas politisk vilja att göra det möjligt att tjäna mer pengar på eget arbete och att minska hushållens skuldsättning. Alltså är förslaget för bra för att kunna bli sanning.