"Slaveri" och "arbetsläger" var några kommentarer. Andra ville se om Reinfeldt efter en arbetsdag i hemtjänsten eller på bygget fortfarande tror på att jobba till 75.

Ofta slutar diskussionerna om höjd pensionsålder där. Visst vore det möjligt och ofta givande för akademiker och skrivbordsnötare att arbeta längre, men för män och kvinnor med fysiskt påfrestande jobb är det omöjligt - många av dem orkar inte ens jobba till 65. Och eftersom det blir orättvist om akademiker tjänar in en högre pension är kroppsarbetare så lämnas dagens maxgräns 67 orörd.

Mer konstruktivt vore att tala om totala antalet arbetsår. Ungdomar som går omvårdnads- eller byggprogrammet på gymnasiet kan börja jobba när de är 19. Kompisarna på samhälls- och naturprogrammen ägnar ofta några år till ströjobb, resor och fristående kurser, innan de börjar på en högskoleutbildning. Det är inte ovanligt att studenter hinner bli 28-29 år innan de har en examen och ger sig ut i arbetslivet.

Kroppsarbetare kan alltså ha upp till 10 års försprång i arbetslivet, och borde därför kunna gå i pension tidigare än den som ägnat år åt studier och att "finna sig själv". Men enligt de flesta kollektivavtal börjar arbetstagaren tjäna in till sin tjänstepension först vid 25 eller 28 års ålder. Många unga arbetare tjänar alltså inte in en krona i tjänstepension under de år då andra i samma ålder lever "slackerliv". Arbetarrörelsen borde uppmärksamma denna orättvisa i stället för att avundsjukt bevaka att inte akademiker jobbar efter 67.

För Reinfeldt har rätt: På sikt är dagens genomsnittliga pensionsålder, 63 år, ohållbar. I framtiden tror man att varannan människa får uppleva sin 100-årsdag. Om vi då ska ha rimliga skattenivåer, och någon välfärd utöver äldreomsorg och pensioner, så måste fler jobba längre än i dag.

Det märkliga är hur fientligt arbetslivet beskrivs i reaktionerna på Reinfeldts förslag. Bilden av den omänskliga grottekvarnen ställs mot pensionsdrömmarna, när man äntligen ska få sova på morgnarna, ta hand om barnbarnen och varandra.

Lösningen kanske ligger någonstans mitt emellan: När arbetet börjar kännas slitigt, oavsett om det är vid 57 eller 68, så finns flexibla möjligheter att trappa ned. Börja vid lunch, om det är sovmorgnar man behöver, eller sluta tidigt för att hämta barnbarn på dagis. De sista åren i arbetslivet kanske man bara jobbar enstaka timmar, då man med sin seniora kompetens hjälper yngre arbetskraft till rätta.

En sådan modell borde vara möjlig i både fysiskt och mentalt krävande arbeten, och har bara vinnare: Senioren drygar ut pensionen med lön, skattebetalarnas försörjningsbörda blir mindre, den unga arbetskraften får erfaren hjälp och den äldre arbetskraften får uppleva att deras kunskaper tas tillvara. I stället för arga och reflexmässiga avfärdanden behövs en diskussion om detta är möjligt och hur vi i så fall når dit.