Ledare De som teoretiserar om politiska samarbeten tänker ofta att detta skulle bestå av det bästa från vart och ett av partierna.

Man skulle kunna tänka sig en centerpartistisk arbetsmarknadspolitik, moderat folkhälsopolitik, kristdemokratisk skolpolitik och folkpartistisk jordbrukspolitik, vilket skulle ge en borgerlig agenda av minskade statsutgifter och avskaffade regleringar.

Så formerades nu inte Alliansregeringen 2006-2014. Vi fick istället folkpartistisk skolpolitik, moderat arbetsmarknadspolitik, kristdemokratisk folkhälsopolitik och centerpartistisk jordbrukspolitik; pekpinnar, restriktioner och nya utgifter. Det har sina skäl. Det ett parti vill allra mest gör dem ofta sämst.

Även om de vill väl, så innebär politisk vilja vanligen långtgående restriktioner, spenderande av andras pengar, eller både och. Det är som den gamla historien om att i himlen är kockarna fransmän, mekanikerna tyskar, poliserna engelsmän, älskarna italienare och allt är organiserat av schweizarna. I helvetet är kockarna engelsmän, poliserna tyskar, mekanikerna fransmän, älskarna schweizare och allt är organiserat av italienarna.

I politiken går det lätt åt helvete. Titta på vår nuvarande regering. Socialdemokraterna tänkte låna Miljöpartiets storstadskredd. Miljöpartiet ville låna Socialdemokraternas makt. Så fick Miljöpartiet administrera en socialdemokratisk politik med övervakning, gränsrestriktioner och värnplikt, medan miljöpartistämpeln alienerade Socialdemokraterna från sin väljarbas. Summan blev mindre än delarna.

Varje tal om samarbete med Sverigedemokraterna borde därför oroa. Glöm fantasier om att de skulle lägga sig platt, de vill också ha inflytande i sina viktigaste frågor. Sverigedemokraternas stora valfråga är återvandring, att systematiskt börja skicka ut människor som bor här. De svävar på målet om det ens ska vara frivilligt. Jimmie Åkesson lanserade i våras förslag som skulle göra Sverige till ett angiverisamhälle, där den som inte anger sin granne för att de hyser människor utan uppehållstillstånd ska kunna straffas.

De är ett reformerat nazistparti vars anhängare i kommentarsfälten talar om andra partiers företrädare som landsförrädare. Vad skulle inte kunna gå fel?

PJ O´Rourke, en frihetlig konservativ och benhård republikan röstade 2016 på Hillary Clinton i presidentvalet. Han avskyr i stort sett allt hon står för – men hon var, till skillnad från alternativet Donald Trump, fel inom rimliga gränser. Ett samarbete med Sverigedemokraterna riskerar på samma sätt att inte bara bli fel, utan fel bortom rimliga gränser.

Mattias Svensson