Vad händer med demokratin när alla partier har snarlika åsikter och lägger fram snarlika förslag?

Det är värt att ställa sig den frågan i en tid då fler och fler politiska partier samlas i mitten för att försöka maximera antalet väljare. Jag tillhör själv de som både hyllat och insett nödvändigheten i Nya Moderaterna och socialdemokratiska affärsplaner. Men förloras inte den mest centrala ingrediensen i demokratin när den enda skillnaden mellan de politiska alternativen är tröjfärgen? Och hur blev det så?

Tittar man på den partipolitiska kartan i Sverige har den inte förändrats särskilt mycket sedan den moderna demokratins genombrott. Med undantag för Kristdemokraterna har de efterkrigstidens partitillskott följt internationellt mönster. Vi har fått ett grönt parti med bakgrund i 1970-talets sociala rörelser och två högerpopulistiska med bakgrund i skatte- eller invandringsmotstånd eller både och.

Däremot har partiernas åsikter förändrats till följd av att det ideologiska svängrummet i demokratin blivit avsevärt mindre. Planekonomi eller steriliseringar är inte längre acceptabla hållningar. Till stor del beror det på 1900-talets våldsamma historia. Vissa ideologier har lämnat efter sig såväl social och ekonomisk misär som fullbelagda dödsläger. Det innebär knappast en förlust för demokratin att rågången hålls mot sådant.

Samlingen i mitten har också inneburit liberalismen seger. Åsikter som tidigare var specifikt liberala anses idag vara självklara ramverk för samhället i stort.

Problemen då? Oavsett vem som styr lär fler och fler lär uppleva att det saknas en riktig opposition. Viktiga frågor faller utanför ramen för vad som diskuteras eller kan bara diskuteras från ett håll. Små frågor ges för stor plats.

Risken finns att politiken blir en tävlan mellan de som bäst kan bevara status quo.