I början av december utsåg tidningen syster Marianne till en av ”årets svenska hjältar”. Syster Marianne delade utmärkelsen med sina två medsystrar vid Alsike kloster, som enligt motiveringen ”outtröttligt, i snart fyra decennier, gett människor på flykt en fristad i klostret”. Det är förvisso hedervärt. Bara ett problem: syster Mariannes humanism är i högsta grad selektiv. Hon är en ökänd antisemit.

1988 framträdde hon i Radio Islam, en närradiostation i Stockholm som väckte uppmärksamhet genom att sprida den värsta antijudiska hets som hörts i den europiska etern sedan Tredje rikets dagar. Radio Islam drevs av den herostratiskt ryktbare Ahmed Rami, som i sina sändningar bland annat förkunnade att ”den judiska makten är som en cancer, en aids i den svenska samhällskroppen” och utropade: ”jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler”. 1989 dömdes Ahmed Rami till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp. När syster Marianne gästade Radio Islam fördömde hon judarna för inte ha erkänt Jesus som Messias och utvecklade resonemang typiska för klassisk antisemitisk kristen ersättningsteologi. I programmet delade hon Ramis uppfattning om att judar styrde svensk media och att ”sionister” troligen mördat Olof Palme.

Kort därpå förklarade syster Marianne i Expressen att ”judarna fått det här med Förintelsen på hjärnan, det retar mig”, bagatelliserade Nazitysklands brott och lade delvis skulden på de allierade för Hitlers folkmord (10/2 1988). Senare sa hon om judar i samma tidning: ”På mig verkar det som om de överskattar sin egen olycka och tror att de är de enda folket på jorden som fått lida. Jag blir irriterad när de ältar Förintelsen... Förintelsen handlade inte om rasdiskriminering, utan om att man var rädd för judarnas maktposition i samhället. Som alla österlänningar var de nämligen skickliga i affärer” (7/8 1994). Knappast märkligt att syster Marianne möttes med hård kritik. Intervjuad i den socialistiska tidningen Flamman lät syster Marianne förstå att det var resultatet av hur judar på höga maktpositioner agerat mot henne: ”Jag var farlig för regeringen i ett skeende... De var tvungna att på något sätt komma åt mig och fick chansen genom ett judiskt departementsråd” (19/4 2001).

Hur Aftonbladet kunna hylla en inbiten, välkänd judehatare som ”svensk hjälte” är naturligtvis chockerande, en moralisk och intellektuell konkurs. Föga förvånande, särskilt i ljuset av chefredaktören Jan Helins ynkliga bortförklaringar, reagerade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) med bestörtning: ”Att ingen av dem som deltagit i nomineringsarbetet hört talas om syster Mariannes uttalanden om judar, nazismen och Förintelsen förefaller osannolikt”, konstaterade SKMA:s ordförande Willy Silberstein på organisationens hemsida (17/12).

Man kunde tro att Aftonbladet vid det här laget borde vara mer aktsamma om sin publicistiska heder. I synnerhet som tidningens förhållande till just judar genom åren haft en del övrigt att önska. Under 30- och 40-talet hade Aftonbladet konservativ kulör och manade till stöd för Hitlers Tyskland. När Aftonbladet såldes till LO och blev megafon åt Socialdemokraterna satt uppenbarligen vissa gamla reflexer kvar i redaktionsväggarna. Det märktes inte minst under Israels invasion av Libanon 1982, då tidningen frossade i antisemitiska klichéer i sin kritik av den judiska staten.

Denne förre chefredaktören och kolumnisten Gunnar Fredriksson menade exempelvis att Israels motiv inte var politiskt betingade, utan istället uttryck för judarnas inrotade gammeltestamentliga vedergällningslust: ”Israel tar en fruktansvärd hämnd dessa dagar, hämnd enligt gamla testamentets hårdaste ord, hämnd för de vedervärdiga förföljelserna som det judiska folket utsattes för i Europa” (18/6 1982).

Journalisten Staffan Heimerson rapporterade om vad han hört att de israeliska bosättarna på Västbanken gjorde med palestinska minderåriga, en direkt anspelning på den tusenåriga anklagelsen om judars fäbless för ritualmord: ett ”barn försvann och hittades några dagar senare i en skreva, skjutet i huvudet, ritualmässigt avrättat” (15/9 1982). Idéhistoriken Henrik Bachner kom sin avhandling ”Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945” (1999) till följande slutsats om tidningens opinionsbildande roll i 80-talets början: ”Aftonbladet skulle under kriget komma att inta något av en särställning genom den konsekventa förekomsten av antisemitiska anspelningar och uttryck”.

Ett annat famöst och omdebatterat exempel är från våren 2002, då Aftonbladet under självaste påskhelgen (2/4) hade en mycket israelkritisk ledare med rubriken ”Den korsfäste Arafat”. Alltså en ogenerad referens till judarna som Kristusmördare, grundmyten inom den kristna antisemitiska traditionen. Ska vi fortsätta exposén? Under rubriken ”Har man rätt att ifrågasätta förintelsen?” skrev Aftonbladets nuvarande kulturchef Åsa Linderborg fyra år senare en försåtlig artikel om den brittiske Hitlerbeundraren och förintelseförnekaren David Irving. Linderborg kallade honom för en ”överklassclown”, men berömde honom ändå som ”en säregen begåvning” (22/2 2006).

Linderborg hamnade, som många kanske minns, i rejält blåsväder när hon på sin kultursida den 17/8 2009 publicerade en ytterst kontroversiell artikel av journalisten Donald Boström. Han påstod att den israeliska armén satt i system att under nätterna lägga sig i bakhåll för palestinska ungdomar och plundra dem på deras organ. Konspiratoriska skrönor som denna, varianter på uråldriga antisemitiska myter, om Israels utstuderat demoniska förbrytelser mot sina arabiska grannar är sedan decennier en uttjatad stapelvara i Mellanöstern. Boström erkände i israelisk radio att han inte visste om artikelns hårresande innehåll var sant. Men Åsa Linderborg har gång på gång försvarat och försökt rättfärdiga publiceringen. I tidskriften Filter, november 2012, sade hon sig till och med vara stolt över Boströms alster.

Orkar ni höra mer? I somras kontaktade Aftonbladets redaktion komikern och skribenten Aron Flam. De ville att han skulle ”spela kränkt jude” i en debattartikel om svensk antisemitism. ”Jag säger inte att alla på Aftonbladet är antisemiter. Det vore att kollektivt skuldbelägga, och jag sysslar inte med sånt. Det är det Aftonbladet som gör”, dundrade Flam när han avslöjade händelsen (Nyheter24 21/8 2014).

Med en syndakatalog som denna i bagaget är det måhända helt följdriktigt att Aftonbladet inte har några betänkligheter mot att prisa syster Marianne. Låt tidningen stå där med skammen. Om Aftonbladet har någon.