Den 19 oktober 2004 höggs Mohamad Ammouri och Anna-Lena Svenson brutalt ihjäl på Åsgatan i Linköping. En butterflykniv med både gärningsmannens och offrens blod hittades i närheten. Trots att polisen flera gånger gjort mediala utspel om att mördaren snart är fast, gäckar denne fortfarande rättvisan. Är han ens i livet längre? Ingen vet, spekulationerna är många. Kriminologen Leif GW Persson har engagerat sig i fallet och lovar en miljon kronor till den som kan lösa gåtan. Hedervärt av honom. Vi får hålla tummarna och innerligt hoppas att någon nappar.

Utredningen kring dubbelmordet är en av de mest omfattande i svensk kriminalhistoria. Den tekniska bevisningen anses solklar, bara man finner en person vars DNA matchar blodet på kniven. Alltså har spaningsledningen systematiskt tagit DNA-prov på mängder av män. Trålen går vitt och brett. Omkring 2000 personer uppges hittills ha frivilligt hörsammat kallelsen att inställa sig på polisstationen för kroppslig inspektion.

Visst, det är väl okej, tänkte jag först. Naturligtvis måste det fruktansvärda dådet redas ut. Folk med rent mjöl i påsen, eller snarare oskyldigt blod i ådrorna, har ju inget att frukta. Och de som vägrar? Aha, misstänkt eller hur? Dessa figurer borde polisen ta en extra titt på.

Sedan slog det mig: anta att ordningsmakten en dag ville att jag skulle DNA-testas. Endast upplysningsvis. För säkerhets skull. Plötsligt kände jag en kall kåre av obehag. Vart är rättsstaten på väg om medborgarna utifrån vaga anklagelsegrunder ska tvingas bevisa sin oskuld, om alla är mer eller mindre misstänkta tills motsatsen klarlagts? Vad händer om jag principiellt hävdar min integritet och nekar Linköpingspolisen att inkludera mitt DNA i deras register? Hur mycket jag än önskar en snar lösning av dubbelmordet, pågår en smygande utveckling som vi inte bör vara helt bekväma med.