Efter tryckpressarna uppfanns översköljdes europeiska länder av miljoner pamfletter som spred de mest häpnadsväckande lögner, konspirationsteorier, hatbudskap och lurendrejerier, samt ett mindre antal riktigt goda idéer. Genomslaget chockade många, och gav upphov till politisk dramatik. Låter det bekant?

I Storbritannien skärptes då övervakning och censur. I Frankrike dömdes pamflettskribenter till döden, och många tvingades fly till Amerika. Det politiska kaoset bäddade för Louis XIV:s hårdföra diktatur, som tog över tryckpressarna och monopoliserade opinionsbildningen.

”Världen vill bli bedragen” är ett berömt citat med oklar ursprung. I den pladdrande klassen sprids gärna en myt om att det mest är lantisar som låter sig bedras. Men de intellektuella är ofta lättast att manipulera. Tänk bara på den långa raden svenska intellektuella som ivrigt gratulerar vänsterdiktatorer som Castro, Pol Pot eller Venezuelas Hugo Chavez och Maduro.

Historien tyder knappast på att fake news förblir en marginalföreteelse. Tidigare århundradens memer tog tvärtom över och blev obligatoriska: De kallas för religioner.

En realistisk prognos är därför att många länder, även Sverige, kommer att införa allt fler förbud mot ryktesspridning på nätet. Åtskilliga länder kommer att monopolisera den och förvandlas till diktaturer. En stor del av världens befolkningar kommer att låta sig bedras av sina nya nätmegafoner.

Historien ger emellertid också ett litet hopp. I pamflettkaoset på 1700-talet florerade även Voltaires och Rousseaus upplysningsidéer. Fantasier om folkstyre, skrivna av ivriga pamflettförfattare som James Madison och Alexander Hamilton låg till grund för den amerikanska konstitutionen.

Frågan kan därför ställas: Var i de digitala mediers dynghögar finns guldkornen som några få länder kanske tar till sig, och som kan bli förebild för andra?

Ett svar är så enkelt att det är lätt att förbise. Människors förtroende för demokratin hänger på att de offentliga institutionerna fungerar. Ofta fungerar de bättre när de inte är lekboll i dagspolitiken. Sverige löste till exempel 70- och 80-talets höga inflation genom att göra Riksbanken mer politiskt oberoende. Pensionssystemets hotade sammanbrott löstes genom ett femparti-överenskommelse som fredade pensioner från politiska dagsländor. De stora budgetunderskotten löstes genom budgetregler som satte tvångströja på politiken.

För demokratins skull finns goda skäl att gå längre på denna väg för att lösa några av dagens utmaningar. Kommuner med utsatta stadsdelar borde till exempel följa internationella goda exempel och skapa mer oberoende utvecklingsbolag som investerar klokt i stället för att strö pengar på opportuna projekt. Politikens misskötsel av statliga bolag talar för att de flyttas till ett mer ägarbolag som är lite mer politiskt oberoende, ungefär som Riksbanken.

Några av demokratins tidiga pamflettförfattare hade paradoxen helt klart för sig. James Madison skrev (i mina ord): Demokratins dilemma är att regeringen måste kunna vara stark nog att regera landet, och samtidigt förhindrad från att lägga sig i alltför många detaljer.