I slutet av oktober väntas regeringens enmansutredare, centerpartisten Kent Johansson, lägga fram sina förslag i "Cykelutredningen". Johanssons uppdrag har varit att föreslå åtgärder som ökar cyklandet och gör det säkrare.

I ett land där fler och fler använder cykeln i vardagen är det rimligt att större hänsyn tas till cyklisternas särskilda behov. Utredaren kommer därför att föreslå cykelvägar eller "cykelpendlarleder" som inte nödvändigtvis följer bilvägarnas sträckning.

Det kommer säkert att öka cyklandet ännu mer. Men blir det säkrare?

I måndags redogjorde SvD för läget i huvudstaden. Cykelolyckorna ökar kraftigt och singelolyckorna står för det mesta av ökningen. Det är ingen överraskning för den som någonsin sett cykeltrafiken i Stockholms innerstad. Hastigheten är hög och vårdslösheten utbredd.

Problemet verkar alltså inte främst vara cykelvägarna utan cyklisterna.

Samtidigt i Linköping: Nästa vecka föreslås kommunfullmäktige avslå en miljöpartistisk motion om att det på St. Larsgatan och Storgatan ska anläggas cykelbanor och att trafikljusen ska ställas in så att de också känner av, och slår om, när en cyklist närmar sig.

Miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningens förslag bygger dock inte på missunnsamhet mot tvåhjulta resenärer utan beror på att förslagen redan finns i kommunens gedigna "Cykelplan för Linköping". I den finns flera ambitiösa målsättningar. Bland annat att Linköping ska vara Europas bästa cykelstad innan 2028.

Vardagscyklingen är vanlig i Linköping. När Cykelplanen antogs för ett par år sedan stod cyklingen för 30 procent av alla resor i kommunen. Målet är att andelen ska öka. Mer cykelanpassad infrastruktur är en del av det.

Men bättre cykelinfrastruktur i Linköping riskerar paradoxalt att göra cyklandet farligare. Fler trampar på lite extra när förhållandena anses gynnsamma. Vi måste akta oss för Stockholmssyndromet. Annars kanske Linköping snart är fullt av fartblinda cykelmarodörer kläda i lycra och störtkruka.