Under 2012 ska vårdgivare i Östergötland anslutas till journalsystemet Nationella patientöversikten. Det innebär att en östgötes patientuppgifter blir tillgängliga för vårdgivare i hela landet. Patienten ska själv kunna hitta sin journal via nätet, liksom kontrollera vem som har läst den. Som patient kan man spärra delar av eller hela sin journal. Det har få i Östergötland hittills gjort (Corren 18/2).

I Stockholms landsting används det gemensamma journalsystemet Take Care, som DN granskat - kritiskt - under en tid: "Du söker för en förkylning. Men din husläkare kan läsa om din abort, ditt alkoholmissbruk och dina besök på psykakuten. Nu väljer allt fler stockholmare att spärra sina journaler" (14/2). Dagen efter skriver tidningen på ledarplats att det är "en glädjande nyhet" att fler spärrar sina journaler.

Visst kan det finnas känsliga uppgifter som patienten inte vill ska komma alla vårdkontakter till kännedom. Men man bör hålla i minnet att det är just sjukvårdspersonal - och dessutom bara sådan som deltar i den aktuella patientens vård - som får läsa journalen. All annan läsning är olaglig.

Ett sammanhållet journalsystem ska öka patientsäkerheten - inte tvärtom. Dels ska en patient slippa upprepa sin sjukdomshistoria vid varje kontakt med vården, dels ska systemet säkerställa att viktig information inte går vårdpersonalen förbi. Och vad det är vet nog oftast personalen bättre än de enskilda patienterna.

Därför bör man inte spärra sin journal slentrianmässigt av överdriven rädsla för att känsliga uppgifter ska komma ut. Även om en journal är "öppen" innebär det inte att informationen kan läggas ut på Facebook, eller att grannen som är sjuksköterska ska kunna skvallra om den.

Ibland är det lättare att säga nej än ja, särskilt om man känner sig osäker. Konsekvenserna av för många nej - spärrningar - är ett dåligt fungerande journalsystem som bara försvårar för personalen och därmed drabbar patienten. Personligen ser jag hellre att min läkare vet en sak för mycket än en sak för lite om min sjukdomshistoria.