Han besatte en märkbar, tredimensionell kännskap av striden, som få, eller ingen annan. Under kriget läxade Patton upp tyskarna i deras eget gebit. Han tog deras gamla blixtkrig och sopade rent Nordafrika och Europa med dem. Patton var den ende fiende de lärde sig att respektera.

Pattons två arméer under krigets sista två år avancerade längre, befriade mer territorium och oskadliggjorde fler fiender, därtill snabbare och med mindre egna förluster än någon motsvarande general. Hans höga ålder till trots fanns där ingen tvekan hos den amerikanska armén att vid överstes grad sända honom ut på slagfälten i egenskap av arméchef.

Patton hade ett specifikt uppdrag: Att möta och besegra de tyska pansarstyrkorna på det franska låglandet. Han var de allierades ende pansargeneral.

Den militära evolutionen efter första världskriget avgjorde briljans på slagfältet genom exekutionen av den rörliga, mekaniserade striden. Vad historien missat var att Patton faktiskt är det moderna krigets förste general. Någon bok skrev han inte, han led av dyslexi, men däremot artiklar och essäer, redigerade av hans hustru, Bea. Dessa visar tydligt hans visioner. När tyskarna fortfarande krälade i skyttegravarna, ledde Patton USA:s första pansarbrigad.

På 1800-talet, hemma i San Gabriel, Kalifornien, spände femårige Georgie sina ponnys för en hemmagjord, romersk stridsvagn och ödelade en hel kalkongård. Han var stoiskt övertygad redan då, att han skulle bli officer och leda soldater långt in bakom fiendens linjer. Han trodde på sitt öde, som den ständigt reinkarnerade krigaren, uppstigen en gång från en romersk legionär.

Hans Gud var den himmelska överbefälhavaren som förgjorde fienden till hans förmån. När han bad, började han alltid – ”Sir, it’s me, Patton”.

Patton bidrog direkt till segern för de allierade. Ändå har historien inte varit honom nådig. Han hade mäktiga fiender, även i Vita huset. Orsak? Hans uttalade antikommunism. Patton glömde aldrig krigets verkliga innebörd. För eftervärlden blev han känd från en spelfilm, Franklin J Schaffners ”Patton” från 1970, med George C. Scott i den storartade huvudrollen. Där framställs titelpersonen som, visserligen ett militärt geni, men också som en rabiat galning.

Han avled mycket för tidigt, endast sextio år gammal i sviterna av en trafikolycka, i december 1945. Först sedan den traditionella historiebeskrivningen skärskådats, kunde en annan bild av Patton träda fram.

Hans roll var aldrig hotad, general Eisenhower vågade inte byta ut sin bäste general för några förflugna ord och handlingar. Det var i själva verket general Bradley, teknisk rådgivare till ”Patton”, som hade dåligt samvete för sin befordran från titelpersonens undersåte till hans överordnade.

Patton avskydde politik. Han erbjöds möjligheten efter kriget, men nekade blankt. Ändå är det i detta sammanhang som han idag gjort sig bemärkt, nästan som en husgud. Ironiskt nog, George C. Scott nekade sin Oscar för ”Patton”, av just politiska skäl. Istället donerade familjen Scott statyetten till Patton-muséet i Chiriaco Summit, Kalifornien. Patton själv ligger begraven i Luxemburg, som en av sina fallna soldater.