Ack, kära gamla Europa! Vi måste verkligen börja prata det. Om framtiden alltså. Vi behöver, mer än någonsin, en genomgripande diskussion om vad vi egentligen vill med det europeiska integrationsprojektet. Låt gärna utgångspunkten vara Nobels fredspris, som EU tilldelades i år. Nog var det tämligen ironiskt att EU fick priset just i denna stund, när hela unionen skakar under trycket av en svår finanskris, massiv skuldsättning och eurons krossade förhoppningar. Centrifugala krafter har satts i rörelse som ingen vet konsekvenserna av.

Men den gyllene medaljen från Nobelkommittén i Oslo kan ändå tjäna som en nyttig påminnelse om vad EU i grunden handlar om: att göra slut på den militanta nationalismen, att säkra fred och frihet åt Europas folk. Detta är EU:s kärnuppdrag, något som tyvärr riskerar att hamna i bakgrunden av Brysselbyråkratins ogenerade ambitioner att i praktiken bygga ett federalt, politiskt imperium. Dessa tendenser har förstärkts påtagligt under senare tid, när tunga EU-länder som Tyskland och Frankrike kräver utökade överstatliga befogenheter, som en bankunion med gemensam finansinspektion, för att få krisen under kontroll. Det hävdas att något alternativ inte finns, att vi måste rusa snabbt, snabbt i denna enda vägens riktning om inte sönderfall och elände ska drabba oss.

Men något mycket väsentligt fattas. Ty var är det folkliga mandatet? Invånarna i EU:s medlemsländer förväntas bara ge sitt blinda godkännande till konstruktionen av en långtgående federal apparat, vars omfattning saknar tidigare motsvarighet på vår kontinent. Det är äventyrliga steg in i det okända, som hotar kullkasta det statsmännen i sina slutna sammanträdesrum försöker rädda. Den brittiska historikern Anthony Beevor, som skrivit flera uppmärksammade böcker om andra världskriget, fångade problematiken väl i en intervju nyligen. Från sitt perspektiv betonar han folkstyrets avgörande betydelse och ser med oro på EU:s utveckling mot maktfullkomlig elitism: "Demokrati däremot motverkar nationalism - demokratier går inte i krig mot varandra. Men när man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa."

Och om det monstret börjar sprattla på allvar, då är vi väldigt illa ute. Nu gäller det att se kallt nyktert på situationen. Krisen ger trots allt möjligheter att rätta det som varit fel och återställa fokuset. Värna den inre marknaden, frihandeln, den gränsöverskridande rörligheten och skyddet av mänskliga rättigheter. Det är fullt tillräckliga ambitioner som ger betydligt sundare förutsättningar för fortsatt fred mellan Europas länder än någon svällande superstat.