Ledare Ryssland blev efter kommunismens fall Sovjets uppfattning om kapitalism, ett tjuv- och roffarsamhälle där oligarker berikar sig på allmänhetens bekostnad.

På samma sätt verkar vänstern i väst ha blivit sin uppfattning av kapitalismen, själlöst konsumerande och självupptaget konforma.

Senast att sätta ord på denna de välbärgades vantrivsel är miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin i boken ”DET ÄR inte du, det är VI – en bok om solidaritet”.

Boken står sig väl både stilistiskt och sett till ämnesval. Fridolin väver in terrorism, invandring, klimatet, ekonomin och omvärlden. Även för den som inte håller med är det befriande rakt på sak och perspektiv som breddar debatten. Det Sverige som hösten 2015 välkomnade asylsökande med ideella insatser och konstruktiva lösningar förtjänar en röst också i en problemorienterad diskussion.

Denna tydlighet gör också klart att Miljöpartiet har sin politiska nisch som vänsterparti för välbeställda. Fridolin bondar med en vardagsstressad, hemnetknarkande urban medelklass och intygar att han minsann också renoverat sitt kök fast det inte behövdes. Det är deras oro för samhällsutvecklingen som han kittlar och bekräftar med strofer som ”Det finns en längtan efter ett vi som är större än bara jag och min köksrenovering”.

Vi-et som Fridolin nostalgiskt efterlyser är politiken. Med högre skatter och hårdare reglering av företag och ekonomi ska politiker leda vägen. Let´s build välfärdsstaten great again!

Kanske kan det vinna en på billiga lån dopad urban tjänstemannaklass. De som känner att de nog kan avstå lite ekonomiskt, och som inte heller tillhör det företagsamma Sverige som ska försöka få verksamheten att funka också med nya skatter och regler. De som gärna använder världsproblem som en accessoar i sällskapslivet, att kontra med när andra berättar om exotiska resor.

De flesta har dock inte detta överflöd att spara in på när skatterna blir högre, och tillhör inte heller det ”vi” som ska utforma alla nya regleringar snarare än försöka leva efter dem.

Framför allt är bilden grundfalsk av att det är politiker som måste visa vägen för att något ska bli gjort åt väsentliga samhällsproblem. Det ”vi” som behöver släppas lös är snarare ett myller av kreativa människor i företag, universitet, föreningsliv. Politiken ska inte svälla över alla breddar, utan sköta sitt avgränsade uppdrag väl.

Framtidstro växer ur experimenterande, eget ansvar och ömsesidigt utbyte – inte av att självpåtagna ledare pekar med hela handen.

Mattias Svensson