Feministerna låtsas inte om att det finns kvinnor som kritiserar feminismen. Vi utmanar nämligen deras bild att feminismens kritiker är hatiska män som vägrar att erkänna sin del i kvinnoförtrycket.
Maria Sveland har skrivit slutreplik om ?hatet? mot feminismen (DN 27/3), och hon avslutar lika inkonsekvent och ologiskt som hon började. Sveland hånar ?antifeministerna? (jag föredrar ordet jämställdister) för att förväxla "problematiserandet av en destruktiv mansroll? med att feministerna vill kollektivt skuldbelägga alla män.
Sedan går hon raskt över till att kollektivt skuldbelägga alla män. Hon gör det på ett försåtligt sätt, genom att erkänna att hon som vit är rasist eftersom ?det i viss mån är sant? att alla vita är rasister. Därefter kräver hon att ?antifeministerna? på motsvarande sätt ska erkänna sin egen del i kvinnoförtrycket.
Men om en växande grupp invandrare skulle säga att det inte stämmer att alla vita är rasister, vad skulle hända då? När en växande grupp kvinnor säger att det inte stämmer att alla män är kvinnoförtryckare, och att de inte delar feminismens världsbild, då vet vi vad som händer - dessa kvinnor blir osynliggjorda av feministerna.
Min kollega Maria Björk Hummelgren och jag har många gånger kritiserat feminismen. Bloggaren Tanja Bergkvist kritiserar genusvetenskapen hårdare än Pär Ström och Pelle Billing gör. Axess temanummer om feminism innehöll inte bara texter av Johan Lundberg och Roland Poirer Martinsson, som man kan tro när man läser Sveland och hennes anhängare, utan även kritiska texter av Maria Eriksson och Maria Ludvigsson.
Och det finns många fler kvinnor som kritiserar feminismen, men vi nämns aldrig av feministerna. De håller krampaktigt fast vid bilden av ett ?feministhat? som uteslutande kommer från män. Vore jag feminist skulle jag kalla detta osynliggörande en härskarteknik.
Marika Formgren