Redan innan torsdagens tillkännagivande av Peter Englund var nästan alla Munros böcker utlånade på stadsbiblioteket i Linköping (se kultursidan i dagens Corren). Det säger väl en del? Skojigt är också att Akademin belönar en utpräglad novellförfattare. Genren som Alice Munro verkar i har annars förlorat mycket av sin traditionella ställning. En respekterad form förvisso, men numera tämligen undanskymd i förhållande till romanen och inget förlagen längre gärna satsar på.

Men med Munros nobelpris kanske novellkonsten går en ljusare framtid till mötes. En kulturgärning som säkert uppskattas av vår regering. Från den politiska maktens sida vill man nämligen gärna att svenska folket ska intressera sig mer för böcker. I synnerhet barn och unga, vars läsförmåga dalat under senare år. "Kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och delaktighet i samhällslivet måste öka", förkunnade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och anslog extra skattemiljoner till Statens kulturråd i läsfrämjande syfte.

Ett annat alliansparti, KD, har därtill fastnat för den gamla FP-idén att utforma en statlig sanktionerad klassikerlista över litteratur som alla svenska skolelever måste läsa. Tveksamt dock om något sådant tvång skulle göra underverk för att väcka de ungas lust till Strindberg och Lagerlöf. Snarare lär väl motsatsen bli effekten. Dessutom är förslaget uttryck för den olyckliga politikersjukan att ständigt vilja detaljstyra skolan, i realiteten ett misstroende mot professionen. Som Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), Ilmar Reepalus efterträdare som kommunstyrelsens ordförande i Malmö, klokt säger i tidskriften Fokus (26/9): "Jag inbillar mig att om du är svensklärare, utbildad i litteraturhistoria och i svenska språket, har du kompetensen som krävs för att lyfta fram verk för dina elever."

Hon är personligen väldigt litteraturintresserad och tycker att politikens makthavare hellre borde ta det försiktigare med det statliga pekpinneriet. "Vill man göra något för läsningen som politiker skulle man kunna välja att själv prata mer om verk och litteratur inom sitt politiska arbete", menar hon. En förträfflig tanke. Möjligen hade samhällsdebatten generellt kunnat bli lite mer stimulerande och insiktsfullare om fler av våra förtroendevalda lät sig fångas av skönlitteraturen. Och varför inte då Alice Munros noveller som går snabbare att läsa än tjocka romaner? Hon bjuder mästerlig kvalitet i komprimerat format som berör temat om människans mångbottnade och komplicerade natur, perfekt för yrkespolitiker med pressat tidschema.

Men varför ska vi egentligen läsa böcker? Är det så viktigt när allt kommer omkring? Tveklöst. Akademiledamoten Horace Engdahl har formulerat det bättre än någon politiker och statlig utredning. På Bokmässan i Göteborg för några år sedan förklarade han: "Jag kan exempelvis bli sittande med någon i en tågkupé i flera timmar. Och människor som inte läser är faktiskt ganska tråkiga."