Motståndet mot vinst i välfärden växer inom socialdemokraterna. TT rapporterade i helgen att partiets Stockholmsdistrikt ansluter sig till den falang som vill att "icke-vinstprincipen ska råda". Göteborgsdistriktet vill förhindra vinstuttag "så långt som möjligt". Redan i mitten av september meddelade Skånedistriktet att "festen är slut" för välfärdsföretagen och att det är "dags att dra".

I våras antog LO en princip om non-profit i välfärden. Vad det egentligen innebär verkar ingen veta, än mindre kunna förklara, ens inom LO. Inte heller ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson klarade av det när han deltog i Ekots lördagsintervju för ett par veckor sedan. När han fick frågan vad non-profitprincipen innebar hänvisade han genomgående till den interna utredning LO just nu genomför för att ta reda på vad de menar med non-profit. När de själva måste tillsätta en utredning för att röna ut vad de har tagit beslut om är det förstås mycket begärt att någon annan ska veta vad non-profit verkligen betyder.

En sak är i alla fall säker: Pragmatismen och realismen är som bortblåst. Därför håller välfärdsfrågan på att utvecklas till socialdemokratins största huvudvärk.

Det är inte svårt att se varifrån LO och storstadsdistrikten hämtar sin energi. I en opinionsmätning från i somras sade sig en majoritet av svenskarna vara emot vinster i välfärden. Eftersom stödet för en mångfald av omsorgsutförare samtidigt är starkt är det värt att ställa frågan vad detta bygger på. Förmodligen känner många att pengar och vinst inte hör hemma i en relationell och människonära bransch som omsorgen. Och att vara emot att ekonomins logik sprider sig till allt fler områden behöver ju absolut inte vara fel.

Men motståndet mot att välfärdsföretag ska kunna gå med vinst bygger så mycket mer på ideologi och känslor än pragmatism och realism att hållningen blir problematisk. Det finns till exempel inget som tyder på att omsorgens kvalitet skulle vara sämre på privata, vinstdrivna vårdhem än i offentliga.

Två saker är självklara: Svenska folket vill ha valfrihet inom vård, skola och omsorg och bara offentliga aktörer kan låta sin verksamhet gå med förlust utan att den hotas. Att förbjuda vinst, oavsett om det kallas "non-profit" eller "icke-vinstprincip", innebär att förbjuda mångfald i omsorgen.

Correns granskning av Linköpings LSS (27/9) ger dessutom en sällan uppmärksammad bild av välfärdsföretagare. Den om eldsjälar som inte är ute efter att placera skattepengar i utländska skatteparadis. "Pengar ger mig en klump i magen", säger Johnny Håkansson, ägare till Omsorgsgruppen. "Vi behöver ha en vinst för att kunna täcka upp för kostnader man inte kan planera för".

Så enkelt är det. Det borde LO och socialdemokraterna också inse.