FRA-lagen har väckt kritik hos många debattörer. De verkar ha drabbats av "integromani" eller ett överdrivet behov av hemlighållande för dess egen skull. Den integritetskränkning som kontrollen av internet- och mobiltrafiken kan innebära väger dock synnerligen lätt i förhållande till den skada för individer, företag och samhälle som terroristdåd och organiserad brottslighet kan förorsaka.

En del kritiker säger att det är fel att kontrollera icke brottsmisstänkta personer. Men det är ju det som är själva vitsen. Innan ett brott begås så planeras det och den planeringen kan förhoppningsvis spåras genom FRA-lagen. Om till exempel Arlanda eller Stockholms central eller Riksdagshuset skulle sprängas i luften med hundratals dödsoffer som följd så är ju skadan redan skedd! Inte hjälper det de döda tillbaka till livet att polisen efter brottet börjar misstänka och spana. Alla "mjölpåsar" måste kontrolleras. Det syns nämligen inte utanpå om mjölet är rent eller inte och den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta.

Terrorister och internationell brottslighet använder det öppna samhället som "sköld" för sin verksamhet och när så sker är det dags för det öppna samhället att slå tillbaka.

FRA får gärna kontrollera mig. Det känns till och med tryggt eftersom jag vet att de kontrollerar alla andra också och jag känner mig varken integritetskränkt eller brottsmisstänkt.

Ordet "storebror" har fått en negativ klang genom George Orwells roman men om man betänker att denne "storebror" faktiskt är jag själv som medborgare som, via demokratiskt valda ombud, kontrollerar att ingen (inklusive mig själv) missbrukar det öppna samhället så känns det här storebrorskapet betryggande.

Övervakningskameror finns och behövs men varför bara bildövervakning? Varför skall orden slinka undan?

Sten Casparsson