Catharina Rosencrantz (M) och Carina Boberg (FP) skrev på Corren Debatt (30 juli) om hur skolan ska förbättras. I sex år har vi hört skolministern (FP) mångordigt berätta om hur "atlantågaren" skolan ska vändas, utan att ännu någon egentlig kursändring märkts.

Man kan som ministern, Rosencrantz och Boberg välja att se skolan i ett ovanifrånperspektiv där man aldrig slutar berömma sig av "de största förändringarna någonsin".

Vi som arbetar i skolan, elever och lärare, föredrar ett perspektiv som konkret tar tillvara och främjar arbetet på skolorna och i klassrummen.

Säkert är det så att utvecklingsarbetet sker bäst av och bland dem som dagligen strävar i verksamheterna. Om Linköpings ledande skolpolitiker vore mer intresserade av det lokala skolarbetet och mindre av att upprepa högtflygande planer och även visade att ord blir handling, vore mycket vunnet.

För att stimulera den lokala utvecklingen bör politikerna sätta de tydliga målen som sedan utvärderas och ge de medel som behövs men inte minst lita på sina medarbetare. Att upprepa mantra, samtidigt som man minskar utrymmet genom att reglera mer, missar man något centralt i skolans ständiga behov av utveckling och anpassning till ett samhälle i rörelse.

Att skriva lagparagrafer är nog så viktigt men att ge eleverna möjligheter att få fler och nya kunskaper är något annat! Att sedan enigheten är stor i barn- och ungdomsnämnden känns besvärande ?