Vi var nog många som för en tid sedan upprördes över Kalla faktas reportage om hur enskilda medarbetare inom sjukvården bistod med oskuldsundersökningar av gifta kvinnor, när de av religiösa skäl behövde bevisa sin oskuld för att de levt i det frisläppta landet Sverige.
Jag tror att det är självklart för de flesta av oss att vi inte vill ha det så i Sverige. Att kvinnor inte ägs av vare sig sina familjer eller sina män. Att kvinnor inte ska behöva gömma sig, inte behöva veta sin plats och inte behöva fråga en man i familjen om lov. Vi har tack och lov lämnat den tiden bakom oss.
Det är väl kanske med reportaget som bakgrund som jag tycker att det är extra beklämmande när frågan om särskilda kvinnotider i simhallen åter förs upp på den politiska agendan. Det är naturligtvis en milsvid skillnad i kränkningen av den enskilda, men det är samma unkna och religiösa motiv som ligger bakom att oskuldsundersökningarna som att kvinnor inte får ses av män i simhallen.
Det kan, i ärlighetens namn, finnas ett skäl att separera simmare och det är för verksamhet som bedrivs som led av behandling och rehabilitering. Då är man extremt utsatt. Av det skälet finns det också – i det förslag som Alliansen lämnade efter sig – en separat bassäng i den nya simhallen för sådan verksamhet. Vi hade inte för avsikt att den också skulle användas som ett sätt att möta religiöst motiverade önskemål om separata badtider.
Om man vill skyla eller täcka sig i simhallen måste vara upp till var och en eller om man hyr delar av simhallen för föreningsverksamhet, men att kräva att män ska portas under tiden man simmar är orimligt. Det här är en inriktning som bara kan applåderas från män som vill hålla ordning på ”sina” kvinnor. Det är fel väg att gå.