I Sverige belönas en individ som aktivt försöker skapa sig en bättre livssituation med misstro, krav och hot från en myndighet som säger sig bygga på en värdegrund med en positiv människosyn. Det tas ingen som helst hänsyn till livssituation och problematik när Arbetsförmedlingen utför sitt arbete. Deras uppgift i kort är att förmedla arbeten till personer som står utanför arbetsmarkanden. Hur kan en myndighet med den uppgiften misslyckas så fullständigt med att se människors situation från ett helhetsperspektiv?

Använder sig AF av en slentrianmässig metod, på grund av att ett fåtal personer utnyttjar systemet, som går ut på att misstro alla i stället för att försöka se lösningar utifrån ett individuellt perspektiv?

Min sambo och jag flyttade nyligen tillbaka till Östergötland. Jag fick arbete här vilket ledde till att min sambo sa upp sig för att flytta med. Väl här skriver hon in sig på AF eftersom hon nu var arbetslös. Den arbetsplan som upprättas tillsammans med en handläggare består av att vänta; hon ska söka de jobb som kommer ut. Vid tillfället fanns inga jobb inom hennes fält, vilket då leder till att hon själv söker upp företag inom hennes arbetsområde. Efter ett tag får hon brev från AF, där de uppger att hon måste söka ett sommarjobb på Gotland, "bara" 7 pendlingstimmar bort.

Även om hon skulle hitta ett boende där under sommaren skulle vår ekonomi inte klara av det. Hon sökte det ändå, eftersom AF hotade med att hon inte uppfyllde sin del av ansvaret för att komma närmare arbetsmarknaden om hon inte sökte.

Ungefär två dagar senare får hon uppgifter om ett jobb hon själv sökt. Hon meddelar AF att hon fått ett arbete, just nu en timanställning som kan leda till något längre. Ett par dagar senare kommer ett brev från AF, där de menar att hon inte uppfyllt sin del av ansvaret då hennes agerande inneburit att en anställning inte kommer till stånd och att hennes ersättning förmodligen kommer att reduceras eller upphöra. Vi tyckte det var konstigt då hon hade kontaktat dem om att hon hellre tar ett jobb i närheten än på Gotland, vilket inte skulle vara några problem. Min sambo kontaktar handläggaren igen och får ett bemötande som är under all kritik.

Vad jag vill komma till är att Arbetsförmedlingens bedömningar och bemötande sker på ett sådant kränkande och inhumant sätt att det inte underligt att många personer mår sämre efter att ha kontaktat dem än innan. För att få människor att komma närmare arbetsmarknaden tror jag att man skulle komma längre med att motivera, stödja och ha en helhetssyn i stället för nuvarande metod.

A Falk