I Quick-fallet tog inte jurister sin uppgift på fullaste allvar. Göran Lambertz beskriver problemet i P1 Sommar 2007-07-28: "Största problemen med rättssäkerheten i Sverige är: 1. Poliser ljuger ibland inför domstol. 2. Att åklagare inte alltid är objektiva under brottsutredningen. 3. Det sitter oskyldiga i svenska fängelser därför att domstolar slarvar med bevisvärderingen." Lambertz erkänner: "Jag önskar att jag alltid har lojalitet med det som är rätt, men tyvärr är jag för feg för det." Rörande försvarsadvokaten, avslöjar han: "Claes Borgström är en av mina förebilder."

Ordet fritt: "Försvarsadvokaterna fann inte tillräcklig grund att ifrågasätta att han talade sanning", är en grov historieförfalskning. Till exempel: Quick erkände mord på pojkar som visade sig leva. Gällande Appojauremorden, ljög Quick att han blev körd av Jonny, men Jonny hade alibi. I Johan-fallet beslagtogs Quicks dagbok, han hade alibi, mamman kom hem från lasarettet. Ovanstående var känt vid rättegångarna. Quick ljög och ändrade sig hela tiden.

Inblandade visste att Quick ljög: polis, åklagare, domare och försvarsadvokater, och använde bara det som gick Quick emot (juridiskt). Indicierna har pulveriserats, det finns ingenting som tyder på att han skulle vara skyldig. Rättsskandalen är att han dömdes, då lögnerna var kända och inget band honom till brotten. Det är problematiskt att Lambertz, utan att ha belägg, driver att Quick är skyldig, när han har friats.

Rättegångarna förvillades av professorer, till exempel rörande benbitar som inte ens var ben, bedömt som "vetenskapligt bedrägeri". Omdömena är inte avgörande och domarna var orimliga redan då. Domarna ifrågasattes och hovrätten underkände överklagande från anhöriga med motiveringen att domen "inte kan anses vara till nackdel för dem".