Jag är en man i 30-årsåldern vars största intresse var och delvis är Linköpings Hockey Club. Efter en ganska omfattande debatt i media kring de dalande publiksiffrorna och bristen på insikt från LHC:s ledning kring detta vill jag härmed förmedla min högst insiktsfulla syn på saken.

Sedan de blev ett elitserielag blev LHC också ett företag. Den enskilde supporten var nu inte längre lika viktig och det var de nya företagen som prioriterades. LHC gick in i en ny era och fick en ny kostym och i den passade inte den mentalitet som förknippats med föreningen. Man anpassade sig efter företaget och supportrarna som satt föreningen på kartan ansågs inte tillräckligt rumsrena för att fortsätta resan mot toppen.

I möten med LHC:s ledning och främst den forne supporterfavoriten Mike Helber, förutspådde jag och en del med mig, den bistra verklighet som idag råder kring hockeystämningen. När LHC flyttade in i Cloetta Center togs trots dessa möten ingen som helst hänsyn till supportrarna. Exempel på detta var bristen på subventionerade priser och förmåner för de trogna supportrarna; en spelriktning som än idag ser ut som en halvtom restaurang i två perioder och dessutom en hel del avstängningar på tveksamma grunder. LHC:s tanke var tydlig: skitsamma, de kommer ändå! Men för mig och flera ur samma generation blev detta för infekterat. Det här var inte det LHC vi lärde oss att älska. Det fanns ingen fanatism och passion à la Stångebrohallen. LHC ville ha familjestämmning och popcorn och det fick man till slut. Är ni nöjda nu?

Publiken och den stämning supportrarna skapade låg till grund för hela verksamheten och föreningens chans att utvecklas. Alla talade om stämningen i Stångebro, motståndare fruktade att komma till Stora Stolta och media hyllade stämningen som var bättre än slutspelsstämning. Flertalet av dåvarande värvningar angav denna stämning och supportrarna som ett skäl till varför man skrev på för föreningen. Hur många gör det idag?

Idag följer jag, och många ur min generation, LHC via tv och media medan Mike Helber och hans sidekick Anders Mäki sitter på läktaren och undrar vad som hände. Jag är inte blind, utan ser att LHC nu försöker att åtgärda det de en gång gjorde fel. Tyvärr börjar man i fel ände. Titta på Djurgården som gjorde en total avbön och lät fansen diktera villkoren kring läktarkulturen och hur de nu åter har en fantastisk stämning och dessutom ett högt publiksnitt. LHC behöver rannsaka sig själv och inse värdet av en högljudd och engagerad publik.

På grund av att jag vet hur svaren på insändare tas emot av LHC:s representanter i allmänhet och Anders Mäki i synnerhet vill jag redan nu, vänligen men bestämt, tacka nej till en inbjudan till vidare diskussion i ämnet. Vi togs inte på allvar vid tidigare möten och jag betvivlar starkt att jag kommer göra det vid ett nytt.