Krönika I utkanten av byn Gradinari står två män i 40-årsåldern och säljer blomkål. De är pratsamma och blir snart omringade av gruppen från Linköping. Det visar sig att de går i skolan, de deltar i ett lokalt utbildningsprojekt för vuxna där de lär sig läsa och skriva.

- Vi är förstaklassare, skrattar de, men tillägger sedan mer allvarligt att de verkligen ser fram emot att kunna läsa.

Dagen därpå är vi i en helt annan miljö. Jag har följt med några representanter för Linköpings kommun och Stadsmissionen på en resa till Rumänien för att vi ska lära oss mera om vad hjälporganisationen Hjärta till Hjärta planerar att göra för att hjälpa Linköpings tiggare i deras hembyar. Planerna är så intressanta att de ska presenteras på Svenska ambassaden i Bukarest. Gummistövlarna från gårdagens besök i byarna har åkt av, nu är det kavaj och slips under gnistrande kristallkronor.

I pausen spelar Catalin Vlad, gatubarnet som kom till Hjärta till Hjärtas barnhem när han var 11 år och fick möjlighet till ett helt nytt liv. Han tog chansen, pluggade stenhårt, och är i dag en välkänd gitarrist. Catalin sitter under ett porträtt av Karl XI och spelar som en gud.

På planet hem tar jag fram en artikel jag inte hunnit läsa, den om tiggarna i Gnosjö som blev småföretagare. Invånarna på orten insåg snart att romerna som satt utanför affärerna och tiggde bara vill en sak: Arbeta och tjäna pengar. Så de gav dem möjlighet att baka bröd och hugga ved, och bara några dagar senare var bröd- och vedförsäljningen i gång.

Under de två år som jag har skrivit om tiggande EU-migranter har jag träffat många driftiga människor. Det är så lätt att se de hukande gestalterna utanför affärerna som kraftlösa, passiva offer, men jag har fått en helt annan bild.

Med tanke på att många inte kan läsa och skriva, och att de inte vet ett dugg om Sverige och vad som väntar dem när de kommer hit, så tycker jag att de är modiga som lånar pengar och ger sig av till en okänd stad för att kanske, kanske få ihop lite pengar på tillfälliga jobb eller tiggeri. Skulle jag, som alltid har förkunskaper, reskassa, försäkring och bokat hotell när jag ger mig ut i världen, våga göra samma resa?

Linköping är lite av en hot spot vad gäller tiggande EU-migranter just nu. Andra kommuner som hittills inte gjort någonting, och nu bekymrat inser att tiggarna kommer att vara ännu fler den här vintern, ringer till kommunen och Stadsmissionen för att höra om härbärget, lunchserveringen och rådgivningen. Samtidigt finns Hjärta till Hjärta i Linköping, med sin unika verksamhet för att hjälpa dem i sina hemländer.

Det finns inte någon i Rumänien som vill åka till Sverige för att tigga. Det är en desperat, sista utväg som man tar till när ingenting annat fungerar. Den långsiktiga lösningen är naturligtvis att ge dem ett så anständigt liv hemma att de inte behöver resa i väg ut i Europa. Om den politiska viljan finns kan Rumänien klara det, med hjälp av EU-pengar och hjälporganisationer. Men då måste man tro på människorna, och deras inneboende kraft.