LHC gick för seger och det är förstås lätt att applådera det.

Att man i tredje perioden inte alls blev passivt och tillbakatryckt utan fortsatte att spela på samma sätt var kanon. Luleå hade inte mycket konstruktivt framåt, om ens något, före kvitteringen.

Men att i förlängningen spela med bara en back och tre forwards?

Jag är inte så säker på att det är rätt väg att gå.

Jag har ingen aning om vad statistiken säger, vilken modell som är mest framgångsrik, men det känns ändå som om balansen blir bättre med två försvarare på isen.

Nu var det nära ett avgörande framåt, men så blev det för offensivt, missad passning i fel läge, Luleå kom tre mot en och Pavel Skrbek av alla människor satte avgörandet.

Det kändes för billigt.

Och lite naivt.

Linus Hultström gjorde väldigt mycket som var bra. Kedjan med Johannes Salmonsson, Sebastian Karlsson och Robin Figren likaså. Men det var det den här kvartetten som var på isen och gick bort sig före 2--3-målet.

Det drar ned betyget på allihop.

Du måste våga för att vinna, men utan att våga för mycket.

Det är en svår balansgång.

/ PB