Sorry att det tog lite tid att komma med "kvällens-efter-match-blogginlägg".

Var bara tvungen att se ett avsnitt av "Pang i bygget", världens genom tiderna bästa tv-serie, och få något att skratta åt.

LHC-spelet?

Definitivt inget att dra på munnen över.

Snarare tvärtom.

LHC har gjort två av höstens sämsta matcher mot AIK -- och ändå tagit sex poäng. Det är förstås ett lysande facit med tanke på hur det sett ut. AIK var snabbare, skapade mer, spelade bättre. . . och om det inte varit för en i det närmaste osannolik utdelning i första perioden och en storspelande målvakt i Christian Engstrand hade LHC förlorat det här klart.

Det blev något bättre, något stabilare, i sista perioden.

Det var viktigt och moralstarkt att mitt i allt det dåliga lik förbannat hitta ett sätt att vinna.

Det ska sägas.

Men ändå.

Utöver målen hände inte mycket framåt och defensiven ska vi inte ens prata om. Eller det ska vi visst. Det var virrigt, obeslutsamt och lika rörigt som trafiken i Kairo (jag vet, jag har varit där).

Det saknades verkligen något som kunde sprida lugn i kaoset. Det såg segt och nästan tröttkört ut redan från början.

Nu blev det seger, nu är LHC uppe på 19 poäng efter en femtedel av serien och det är ett bra facit. Men kvällens tre poäng döljer inte de brister som var ovanligt tydliga.

Det finns många fördelar med ett mer puckhållande spel och det är absolut rätt väg att gå. Risken är att det i sådana här matcher, när det varken fungerar i ben eller huvud, innebär att tempot blir lusigt. Nu blev det omständligt när det skulle vändas om och vändas och vändas tillbaka. . . och till slut satt LHC alldeles för ofta fast i AIK-pressen i egen zon.

Då måste det finnas en plan B att ta till med ett enklare och rakare spel.

Nu tror jag i och för sig att det till största delen handlade om inställning.

Eller snarare bristen på densamma.

Rätt eller fel, men känslan var att LHC gick in till match med att "äh, vi möter jumbon, det löser sig". Och så snabbt 3--0 trots spelmässigt mörker. Då förstärktes lättjan ytterligare och då blev det bara ännu värre.

Ingen kommer någonsin att erkänna det, men man kan nog kalla det för underskattning.

/ PB