Ni vet dagarna innan mens. Tiden då nerverna ligger utanpå kroppen. Ni som är uppmärksamma på er kropps signaler vet redan innan att det snart är dags. När jag hade mens (förklarar snart) kunde jag dagarna innan bli riktigt förbannad över sådana saker som att barnen lagt vantarna i fönstret istället för i vantskåpet. Jag blev så arg att jag lyfte upp dom från fönsterkarmen och kastade dom demonstrativt och med all kraft i golvet och skrek ut min frustration. Över ett par vantar. Hallå. Knäpphuvud. O då visste man. Snart mens...

Nu för tiden har jag en stav i armen. En p-stav. Kopparspiral funkade inte. Blödde som en tok. Mini-piller glöms bort och kondom... Hallå? I en relation? Hur många kondomer måste man då inte hamstra för att inte riskera att bli med barn? Nej. Det funkar inte. Så det blev en p-stav i armen. Mensen upphörde nästan direkt. Och det gott folk är mycket värt!

MEN. Ja, det finns ett stort MEN. Jag har ingen koll på mina hormoner längre. De där tre dagarna före mens finns inte längre. De dagarna kan istället komma när som helst. Huller om buller. Jag är förbannad, glad och ledsen i så snabb takt att jag inte hinner med i svängarna. Jag kan egentligen inte säga att det beror på hormoner, för jag är inte tillräckligt medicinskt kunnig för att ställa den diagnosen. Men jag har däremot märkt att det finns en sak som gör att jag i huvudsak håller mig glad och positiv.

Träning. När jag kommer in efter ett träningspass så är jag alltid pigg, glad och positiv. Det finns ingenting som kan trycka ned mig just i den stunden. Om jag då tränar lite varje dag så borde jag hålla mig stabil. Eller hur? Nej, det är ju inte riktigt så enkelt. Men det är i alla fall en god bit på väg mot en mer harmonisk Anna. Det tror jag mina barn och Dennis uppskattar.