Bokcirkelns blogg

Bokbloggen skrivs av deltagarna i våra bokcirklar - Correns, Motala & Vadstena Tidnings och Norrköpings Tidningars - hösten 2016.

Tung litteratur

Linköping Vilka härliga kärleksförklaringar. Tomas till tjocka tunga ryska böcker och Carina till Amos Oz. Instämmer i båda. Själv hoppades jag på David Grossman. Men ska bli spännande med Svetlana Aleksijevitj. Sättet hon skriver på gör det möjligt att komma till bokcirkeln sista gången även om man haft tidsnöd och inte hunnit läsa hela boken. Men nu ses vi ju snart igen. Så fort tiden går.

/Jakob

 

En sista vända med Dylan

Norrköping Må så vara att jag var vår bokcirkels största kritiker av årets nobelpristagare, men trots detta känner jag att jag behöver beröra hans lyrik. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har Dylan en röst som gör hans musik i stort sett olyssningsbar. Dock skriver han med känsla och jag har ställt mig själv frågan vad det egentligen är han vill ha sagt.


När bokcirkeln träffades för att diskutera Dylan berörde vi bruket av droger och säga vad man vill om det, men stora delar av vårt kulturella arv hade nog sett väldigt annorlunda ut om konstnärerna inte nyttjat berusningsmedel. Det är så jag läser Desolation Row. För börjar man tänka tanken att den är skriven i ett svep, i ett rus, blir den aningens mer hanterlig. Skrivningarna om alla dessa ikoner som Romeo, Askungen och Den barmhärtige samariten som gör saker som de inte gör i sin kulturella hemvist. Och glöden, glöden som driver både Desolation Row och Changing of the Guards. Den frenesi man ändå känner när man läser dessa texter talar om en briljant hjärna som brinner.

 

Men budskapet då. Har jag hittat något genomgående budskap i hans texter? Ja, för oräknat de religiösa, finns det en tråd som är politisk. Mannen skriver dystopiskt om ett samhälle som styrs av en besutten klass som lämnar många vind för våg. Det går att utläsa i till exempel All Along the Watchtower, Masters of War och A Hard Rain’s A-Gonna Fall. Och Dylan ser att det behövs en lösning och att det kommer en lösning, som i All Along the Watchtower där Jokern och Tjuven beger sig mot det besuttna för att åstadkomma en förändring.

 

Den nyaste texten vi i bokcirkeln tog oss an var Not Dark Yet från 1997. Den unge Dylan som hoppades på dessa förändringar har nu blivit gammal och desillusionerad.

 

”Shadows are falling and I’ve been here all day


It’s too hot to sleep, time is running away


Feel like my soul has turned into steel


I’ve still got the scars that the sun didn’t heal


There’s not even room enough to be anywhere


It’s not dark yet, but it’s getting there”

 

Frågan jag ställer mig är dock om denne rebell, som nu får sägas ha intagit världens finrum kommer vinna gehör och åstadkomma den förändring han brunnit för sedan 60-talet, om ”the times they are a-changing” och om det är Dylan själv nu som riskerar att bli som en ”rolling stone”.

 

Vill man läsa hela textskatten som Dylan skapat finns den samlad på bobdylan.com

 

Om jag har förstått det hela rätt? Antagligen inte. Väldigt passionerade människor har lagt decennier på att tolka och förstå honom, jag har läst honom en månad.

 

Troligtvis kommer jag inte att läsa honom igen, när det finns så mycket annan god litteratur.


Just nu läser jag Inte längre hemma av Chinua Achebe, där talar vi litterär kvalitet.

//Stéphanie

Final

Sista träffen på Stohagsgatan 2 i Norrköping blev lite mer avslappnad än den första gången vi sågs. På finalen var vi fullt manskap. Jag tror vi alla upplevt träffarna som något positivt och berikande. En bok är ju faktiskt så mycket mer än texten som finns mellan pärmarna, det är känslor, stämningar och bilder vilket är utmärkta ämnen för diskussion. Och det har varit en häftig upplevelse att få delta i den med er och med Maria som ledare.

Patti Smith, så profesionell du var, du sjöng en Dylan-låt i konserthuset, du var nervös och kom av dig,

I'm sorry, I apologize, I'm so nervous sa du,

det var så fint på något sätt, ursäkten, så naket, publiken applåderar efter dom orden och du återfår fattningen och texten och fortsätter att sjunga, respekt!

Det spekulerades huruvida Sara Danius skulle överträffa fjolårets klänning, Sidenkatedralen, i år, men det är ju svårt enligt mig, eh, nu ler jag lite åt mig själv, skriver jag verkligen om vilken av Saras klänningar jag tycker bäst om? fast jag har väl rätt och tycka till även om jag inte jobbar på Elle eller? nåväl, de jättelika tryckta röda rosorna på svart sidengazar var verkligen en speciell kreation, den var spektaktulär och iögonfallande, så fjolårets klänning får min röst. Vad tycker ni?

Vilken överraskning att få ett tiotal pepparkakor av dig Maria, bakade med ett recept, hemligt!, från 1700-talet. När jag kom hem åt jag två stycken, fin knaprighet, det kändes att dom var utbakade i socker, dom var goda! Tack!

Den röda tråden jag eftersökte är ju kärlek, en aldrig sinande källa till konst! En ungdomlig kärlek i Romeo & Julia, en brist på kärlek i Glöm mig, ett upphov till låttexter av Bob Dylan, en kärlek mellan vänner av Ferrante. En tanke från Hjalmar Söderberg är på sin plats,

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst"

Men vad pratade vi om sista träffen då? Jo om Ferrantes bok Hennes nya namn och även lite om den första i serien, Min fantastiska väninna. Den första boken tänkte jag läsa i god tid före den andra, men efter jag börjat på den läste jag flera böcker före jag avslutade den, det säger en del om vad jag tycker om en bok, engagerar den mig inte blir den liggande utan att öppnas, undanskuffad, undanträngd för annan text som fångar mitt intresse, det resulterade i att jag blev klar med den en vecka före vi skulle träffas den sista gången. Egentligen läste jag den andra boken i helgen som var, i panik. Jag blev inte kompis med Min fantastiska väninna, likt en nyårsraket med lång stubintråd var den, hypen kring böckerna och författaren tände tråden åt mig, jag såg den brinna men efter ett tag frågade jag mig varför inte raketen avfyrades? slocknade tråden? ja tydligen! Förväntningarna skruvades återigen upp när jag hörde att andra delen, Hennes nya namn, minsann skulle vara bättre, ja den kan ju inte vara sämre tänkte jag, så stubintråden tändes igen, men igen, raketen blir kvar på marken. Visst, jag är nyfiken på hur dramat fortsätter, men det vill jag hellre ha återberättat för mig för mer av Ferrante tänker jag inte läsa!

Nu ska jag angripa Förbländningen av Elias Canetti. Vad läser ni nu?

Kalle

 

Mina tår

Norrköping Åh, det finns så mycket att skriva om; sista (?) träffen med bokcirkelgänget, Patti Smiths högst mänskliga och fina tolkning av Dylans A Hard Rain's A-Gonna Fall, nobelfesten och Sara Danius klänning, Marias pepparkakor, den röda tråden som löpt genom 'våra' böcker och musik, eller varför inte om Ferrantes böcker. Men jag vill berätta om mina tår, ja de som sitter längst fram på mina fötter.

Dom har mått bra av att jag har varit med i bokcirkeln, för så här är det, vanligtvis spelar jag innebandy på måndagkvällar, och jag vet inte om mina skor krympt eller om mina fötter växt, i alla fall är det så att jag under hösten har blivit väldigt öm i just tårna efter jag tränat innebandy, därför har det de måndagar vi träffats i bokcirkeln blivit en möjlighet för mina tår att få slippa påfrestningen och istället få chansen att vila upp sig.

Med det sagt så vill jag Tacka för att jag fick vara med i den här upplagan av bokcirkeln, det har varit en fröjd! Men tro inte att det här var mitt sista blogginlägg, oh nej, jag ska återkomma till de ovan nämnda ämnena.

Kalle

Närvarande

Linköping Vilken närvaro Bob Dylan skapade på Nobeldagen. Horace Engdahls tal som jag tror överträffade allt han sagt tidigare, Patti Smiths sång och hans egen hälsning. Sällan har väl någon varit så närvarande vid en Nobelhögtid som han. Har bokat bord på Afrodite för oss alla efter kl 21.00

Jakob C

Nakenlyssning?

Vi kanske borde träffas och lyssna på våra utvalda Dylanlåtar liggandes nakna på golvet? Det enligt en Dylan-man för att komma närmare Dylan, fast vill man det? tycker jag har kommit tillräckligt nära under min treveckorsforskning om honom. Läs gärna Hanna Fahls underbara artikel om letandet efter Dylanmannen. Och om nu någon skulle få för sig att nakenlyssna på han så blogga gärna om det. Att ligga naken på golvet och lyssna på musik har jag aldrig provat, men varför inte? det kanske vore nåt, fast väljer nog inte Dylan då.

http://www.dn.se/kultur-noje/man-som-missbrukar-dylan/

Jag tror som Roland Poirer Martinsson i artikeln, att det är omöjligt att politisera Dylan, och onödigt, Dylans strävan var heller inte att bli en talesperson för olika poitiska riktningar.

Emmylou har jag inte lyssnat så mycket på, First Aid Kit har jag lite mer koll på, och jag blir lika rörd varje gång när jag ser hur rörd Emmylou blir när de sjunger till och om henne, notera också hur monarken gungar med lite.

Glöm inte,

Inside the museums, infinity goes up on trial

Kalle

Bokbloggen skrivs av deltagarna i våra bokcirklar - Correns, Motala & Vadstena Tidnings och Norrköpings Tidningars - hösten 2016.
Samtalsledare är Jakob Carlander (Linköping) och Maria Waxegård (Norrköping).
Deltagare i Linköping: Kristin Bergman, Cissi Cras, Sarah Gustavsson, Mattias Hofvendahl, Josephine Magnusson och Tobbe Ljungdahl.
Deltagare i Norrköping: Bengt Axmacher, Jenny Dahlberg, Monica Ewerth, Stéphanie Gren, , Mimmi Agnevald Haugen och Kalle Stadelmann.
Höstens böcker: 1) ”Romeo & Julia” av William Shakespeare, 2) ”Glöm mig” av Alex Schulman, 3) Bob Dylans sångtexter, 4) ”Hennes nya namn” av Elena Ferrante.

Sportbloggar

Övriga bloggar