Alexander Palombo

Östgötahockey

Bloggen om stort och smått inom Östgötsk hockey.

Det luktar guld lång väg

SVERIGE Junior-VM. Ishockeyns absolut roligaste turnering att följa alla kategorier, och hur det kommer sig att jag tycker så ska jag förklara här. 

Det är den 5 januari 2012, eller ja, tidig morgon den 6 januari svensk tid. Sverige spelar JVM-final mot Ryssland i Calgary. Ett Ryssland som har stornamn som bland andra Yevgeni Kuznetsov, Nail Yakupov och Nikita Kucherov. Jag är hos min polare och vi har ställt klockan för att kika på denna historiska final. Sverige har bara vunnit en guldmedalj i JVM-sammanhang tidigare, och jag har själv drömmar om att få spela JVM när jag blir äldre. Matchen börjar, och den första perioden börjar mållöst. Den andra perioden likaså, liksom den tredje. Målchans, på målchans, på målchans - och lika resultat efter tre perioder betyder förlängning. Där avgör Mika Zibanejad när klockan står på 10:09, och jag minns att mitt och min väns glädjeskrik ekade i hela huset och säkert längs med hela gatan. 

JVM är den abslout roligaste turnerningen att följa tycker jag. Där får man följa storstjärnorna i början av sina karriärer, och det är inte alltid att lagen spelar utefter ett mönster, utan det är en kreativ ishockey som går så in i bomben fort - och den är så mycket mer fantasifull än seniorhockeyn. Och nu börjar det dra ihop sig för ännu en JVM-turnering. 

Den svenska truppen ser riktigt intressant ut i år (Truppen som head coach Tomas Montén släppte tidigare i veckan är dock preliminär än så länge) och vi kan väl börja med backsidan. Rasmus Dahlin, behöver jag egentligen skriva mer än så? En världstalang och det ska bli fantastiskt kul att se honom i ännu en JVM-turnering. I övrigt sätter jag utropstecken på Erik Brännström och Timothy Liljegren. Två backar som jag ser som mer defensivt skickliga än offensivt, men bara för det menar jag inte att offensiva kvalitéer inte finns. 

På forwardssidan har vi bland andra Lias Andersson och Elias Pettersson. Den sistnämnde har för övrigt smaskat in över 30 poäng hittills i SHL den här säsongen. Lias Andersson, som förra säsongen hade en riktigt sylvass säsong i HV-tröjan och det går väl inte att klaga på hans 13 poäng i Frölunda i år heller. 

Målvaktssidan är väl det som ser svagast ut om jag nu ska peka ut något, med Filip Larsson (Tri-City Storm USHL, tidigare Djurgårdens J20), Filip Gustavsson (Luleå) och Olle Eriksson Ek (Joels brorsa, och hemmahörande i Färjestad). Vem som ska ha förstaspaden kan jag faktiskt inte svara på. 

Det jag kan svara på dock är att det luktar guld lång väg om den här truppen, även om det är väääldigt små marginaler som avgör en sådan här typ av turnering - men vi kan ju alltid hoppas. 

Alexander Palombo

alexander.palombo@ostgotamedia.se

 

Ett lokalt samarbete vore något

ÖSTERGÖTLAND
Daniel Håkansson och Kevin Karlsson har gjort 24 poäng tillsammans. Båda från Linköping – och spelar just nu i HC Dalen i HockeyEttan södra. 
 
HC Dalen, den lilla föreningen i Norrahammar, som spelar sina hemmamatcher i Skandiamäklarna Center (tidigare Smedjehov) och som de två senaste säsongerna har haft svårt att nå AllEttan. För Jönköpingshockeyn är det här en riktigt viktig förening. Flera spelare som jag själv mötte i Dalen gick senare till HV71.
Spelare som inte gick vidare till HV71:s A-lag kan man se i Dalens A-lag. Ett samarbete som gör det möjligt att på ett smidigt sätt utveckla hockeytalanger i området, inte bara i en och samma förening. Ett tydligt exempel är målvaktsskolan i Stefan Livs anda, där både målvakter från Dalen och HV71 deltar i gemensamma ispass.
 
Men det är ju inte det det här blogginlägget ska handla om. Daniel Håkansson och Kevin Karlsson är båda födda 1996 och fostrade i LHC. De har hittills under den här säsongen gjort 24 poäng i HC Dalen-tröjan (som nykomlingar i klubben), fördelat på nio mål och 15 assists. 

Daniel var i Sundsvall förra säsongen och spelade i HockeyEttan med dem, och Kevin Karlsson spelade i Tyringe. Nu spelar de tillsammans igen, fast i HC Dalen, som just nu ligger på en tredje plats i tabellen och är på god väg att nå All Ettan. Min fråga är  – hur kommer det sig att ingen förening i länet har värvat dem?

Daniel Håkansson är en powerforward av rang, som samtidigt också får poängen att trilla in. Han är snabb, tung och jobbig att möta. Kevin Karlsson, han är en spelskicklig back, med bra klubbteknik och han spelar med finess.
 
Att exempelvis Vita Hästen inte har signat dessa spelare får mig att höja ögonbrynen lite grann. Kevin Karlsson hade varit ett bra alternativ till Kåsastul, som jag inte tycker sett sådär supervass ut nu under säsongen, som jag tyckte då under försäsongen. Jag kan inte säga vem Daniel Håkansson så här på rak arm skulle ha ”ersatt”, men bara att ha en sådan typ av spelare i laget hade varit ett plus.
 
Det känns lite som att föreningarna i länet inte riktigt bryr sig om spelarna i länet, utan det som känns bäst för stunden är de som man väljer att signa. Jag efterlyser ett samarbete mellan föreningarna, och exakt hur det skulle se ut kan jag inte svara på i dagsläget. 

Men låt oss säga så här:

Om Mjölby skulle samarbeta med Vita Hästen, Vita Hästen med Mjölby och LHC, och LHC med Vita Hästen, då skulle man få en större överblick på vad för spelare det finns i länet, samt att det skulle vara lättare att utveckla yngre spelare i något sorts talangutvecklingsprogram. Exakt hur ett sådant skulle kunna se ut blir alldeles för långt för att reda ut här, men ni förstår nog tanken. 
Ingen skam över Vita Hästen för att inte ha signat Daniel och Kevin, men skulle man jobba tätare på det här viset tror jag att vi skulle få se fler lokala talanger i våra lag. Drömmen vore ju att det skulle kunna fungera så i svensk ishockey överlag, och inte bara i Östergötland. Import är bra, men inte för att fylla ut en trupps fjärdekedja eller liknande. 
Håller du med mig? Diskutera gärna med mig på twitter, @pappab0sse heter jag där. 
Alexander Palombo
alexander.palombo@ostgotamedia.se

Det går ju inte att vinna varje match

NORRKÖPING Nej, nej och åter nej. Som Vita Hästen spelar just nu, då blir nästa destination HockeyEttan - tyvärr. 

"Det är lite att fundera på". Så kommenterade Vita Hästens huvudtränare Jonas Johnson "mötet" som hölls istället för isträningen igår. Ett blödande Vita Hästen, som i sin senaste match blev överkörda med en storförlust, igen. Var är viljan? Var är vinnarmentaliteten? Och vad borde hända nu?

Till att börja med tycker jag det är för jävligt att man lånade in Alexander Leandersson istället för att lira på sex backar nu i skadeperioden. Han sticker inte ut och har harvat runt i fyra olika lag innan han blev utlånad till Hästen (från Färjestad) och då är det betydligt bättre, om än inte viktigare, att låta Hannes Rydin Irebro lira och få mer rutin för att vidareutveckla sina hockeykunskaper. En bekant beskrev den punkten så här: "Jag ser hellre vår egen Hannes blir mördad nere i sarghörnet och vara inne på x antal mål i arslet än ett korttidslån göra det". Det summerar det hela väldigt väl. 

Någonting annat är att jag tyckte att truppen såg tillräckligt intressant ut för att kunna vara med och slåss om en topp-åttaplacering, men nu så här i skadetider och efter ännu en stortorsk får jag nog ändra uppfattning. Tråkigt. Efter 8-2 i Himpan mot AIK trodde man att killarna lärt sig en läxa och inte ville vara med på samma tåg igen, men matchen mot Leksand gav ju inte direkt något ljus i tunneln. 

Jag har också läst på sociala medier att vissa Hästenfans (beblanda inte detta med supporterföreningen) att SSK och Leksand har lyckats bättre efter sina tränarbyten. Något i mig säger, tja, varför borde inte Hästen prova samma sak? Men någonting annat säger - kommer det bli bättre? Jag vet inte. 

Vita Hästen genomförde inte heller sin isträning under torsdagen. Istället hade man ett "möte" eller "videogenomgång". Vad som än sas på det mötet, önskar man ju att samtliga spelare/ledare lovade varandra att en sådan här megakollaps inte skulle ske igen. För inte nog med att det blir kostsamt för killarna själva att känna att man inte kan resa sig från ett sådant platt fall, utan det skulle bli kostsamt för föreningen i sig, som inte skulle locka till sig storpublik precis.

Det går ju inte heller att vinna varje match, det förstår jag med. Men med lite mer hjärta hade man kommit närmare en seger mot Leksand än vad man gjorde, tror jag. Det kändes som att killarna gett upp. 

Samtidigt får man inte heller glömma att spelare, ledare och övriga personer är människor. Att kasta skit till höger och vänster gör inte saken bättre, även om det känns hopplöst efter ännu en megatorsk. Vi får helt enkelt bara hoppas att mötet igår gav Vita Hästen lite andrum, och att det blir tre pinnar borta mot Björklöven på söndag. 

Tack för att du läste,

 

Alexander Palombo

alexander.palombo@ostgotamedia.se


 



Inför svenska cupen även inom hockeyn

INRIKES Hur attraktivt är CHL för svensk ishockey? Inte så mycket, sett till hur tomma läktarna brukar vara. Men skulle inte svenska cupen i ishockey kunna bli det? 

Det är en intressant fråga det där tycker jag. CHL har inte riktigt fångat de svenska hockeyfansens hjärtan. Däremot hos lag som Cardiff (som besegrade jätten Växjö) eller polska KS Cracovia (som så när besegrade Brynäs på hemmaplan, trots torsk borta med 8-0) är nog CHL en viktig del av deras hockeysäsong. 

Jag såg för övrigt matchen mellan Cracovia och Brynäs på TV, och så mycket liv för att tända sitt lag som publiken förde då, har jag inte hört någonstans i Sverige under en CHL-match. Möjligen ifjol, då HV71 tog emot Sheffield Steelers. Fast då var det bortafansen, inte HV71:s fans. 

Vore då inte svenska cupen ett lyft för svensk ishockey? Den skulle kunna fungera på ett liknande sett som fotbollen, där samtliga lag i SHL och HockeyAllsvenskan går direkt till omgång två, där också 28 lag från HockeyEttan till och med HockeyTrean finns med (efter att ha spelat en kvalmatch mot annat lag, så i omgång ett är det alltså totalt 56 lag).

Sen därifrån vidare till gruppspel, sen slutspel. 

För att minska kostnaderna skulle även gruppindelningen kunna vara ”lokal”, alltså att östgötalagen spelar mot varandra, eller om det skulle behövas så kan man delas in med lag som finns i regionen.

Cupen skulle vara ett lyft främst för mindre klubbar, som skulle få arrangera sådan här typ av matcher. LHC till Isladan Stallet för att möta Guts, det ni. 

Intressant? Mycket! Genomförbart? Absolut. 

Alexander Palombo

alexander.palombo@ostgotamedia.se

Hur får vi damhockeyn att växa i länet?

ÖSTERGÖTLAND För några år sedan hade Vita Hästen ett damlag, men inte längre. Motala har ett och LHC två. Men hur får vi damhockeyn att växa ännu mer?

Det är en svår fråga att besvara i ett blogginlägg. Först och främst behövs det ju spelare så klart. I Sverige finns det drygt 5500 licensierade spelare på damsidan, och nu i helgen arrangeras World Girls Ice Hockey Weekend (som utlysts av IIHF, som är det internationella ishockeyförbundet) för att locka fler tjejer till sporten. Vad jag kan se på respektive östgötsk hockeyförenings hemsida är att det bara är två föreningar som anordnat ett provtillfälle för tjejer under den här helgen. Det är LHC och HC Wettern. 

Det man ska ha i åtanke också är att de flesta föreningarna drar igång sin Tre Kronors Hockeyskola-verksamhet (svenska ishockeyförbundets hockeyskola för barn, som tidigare hette Björnligan) nu i helgen. Där finns det prova-på-tillfällen både för tjejer och killar, så ingen skam över det. 

En annan del i detta är att det behövs fler kvinnliga förebilder inom hockeyn. Samtidigt som vi ser otroligt positiva siffror inom damhockeyn behövs det mer utifrån också. Svenska ishockeyförbundet satte upp som mål under säsongen 2011/2012 att öka spelarantalet bland tjejerna med 500 spelare per säsong. Något som man inte riktigt lyckats med, även om det så klart är väldigt bra att man lyckats få drygt 2000 fler tjejer att spela ishockey sedan dess. Men SDHL som varumärke behöver etablera sig ännu mer, plus att fler föreningar borde få igång en damverksamhet. Och att svenska ishockeyförbundet inte satt krav på att alla SHL-klubbar måste ha ett damlag tycker jag är konstigt. 

Problematiken i damhockeyn tror jag dock är att det kostar mer än det smakar. Vita Hästen satsade på en damverksamhet då tidigare Peking Pumas gick in föreningen och blev Vita Hästen istället. Utan att hänvisa till fakta, var väl publiksnittet på cirka 50 åskådare per match då de spelade i division 1, som är landets näst högsta serie. Utan att också hänvisa till fakta i en annan fråga, så tror jag att det är svårt att få sponsorer till damidrotten i stort, och inte bara till ishockeyn. Det var för dyrt att bedriva helt enkelt. 

Motalas damlag spelar i division 2, och den, liksom division 1 är regionsserier, vilket gör att det blir långa resor. Enligt min mening är dessa serier främst breddserier, men de som vill satsa för avancemang till SDHL ska kunna göra det. Det gör dock att det dels kostar mycket pengar för föreningarna, även om man vill hålla på med en breddverksamhet, och ofta kliver unga tjejer på seniorhockeyn i väldigt tidigt skede i sin hockeyutveckling. 

För att kunna förändra seriesystemet behövs ju så klart fler damlag. Men hur får vi det? Och hur kan vi få damhockeyn att växa ännu mer i länet? Det är en fråga som jag idag inte har ett rakt och tydligt svar på, men en teori är att starta fler flickserier runt om i landet, där tjejer kan få utvecklas och spela med andra tjejer istället för att spela med killarna. 

Jag tror dock att vi får ha tålamod kring just den här frågan, men jag hoppas att damishockeyn fortsätter att utvecklas säsong för säsong. Med nya publikrekord, heta derbyn och fler förebilder. 

Tack för din tid,

Alexander Palombo

alexander.palombo@ostgotamedia.se

Namn: Alexander Palombo
Ålder: 21
Bor: Norrköping
Jobbar: TV-/sportreporter Östgöta Media
År som aktiv i ishockey: 14 år som spelare, fyra år som distriktsdomare
Motto: Den som tacklar hårdast och skjuter mest vinner.
På Twitter: @pappab0sse

Sportbloggar

Övriga bloggar