Så började det:

Den som letar kan hitta information om kollektivhuset. Som i boken "Kollektivhuset Stolplyckan 25 år", skriven av Miriam Berger, hyresgäst i huset sedan allra första början.

Hon berättar att allt började med en studiecirkel på 1970-talet. En grupp kvinnor ville försöka påverka bostadspolitiken och få ett kollektivhus i Linköping. Kvinnorna intervjuades i Corren och berättade hur svårt det var att rent tidsmässigt förena yrkesliv och familjeliv. Att bo i kollektivhus skulle kunna underlätta livet.

Artikelbild

Katarina och Viktor Naess med dottern Alma bor nu i sin tredje "stolplyckelägenhet" och kan inte tänka sig ett bättre boende. Bild: ELIN LARSSON

Sonja Wahlstein var arkitekt vid stadsplanekontoret och en av de tongivande i gruppen, som fick dåvarande socialchefen Tore Andersson och Stångåstadens chef John Bohlin med på noterna.

De såg många fördelar med kollektivhus: människor skulle inte bli så isolerade, en blandning av olika åldrar, barnomsorg, äldreomsorg och skola skulle integreras, gemensamma lokaler kunde dessutom användas på olika tider. Här fanns också ett nytänkande till exempel genom att de som bodde här fick förtur till daghem i området.

Dags att flytta in

Hösten 1980 flyttade de första hyresgästerna in. Bland dem fanns många familjer med mindre barn. Också många pensionärer, förmodligen tack vare serviceboendet. Åldersstrukturen har sedan varierat precis som själva kollektivboendet.

Artikelbild

Nina Tassinari: Hon flyttade tillbaka till Sverige och till Linköping och Stolplyckan, där hennes dotter också bor. Nina, som vi träffar på qi gong för äldre, berättar om hur livet blev efteråt: ”Här bor vi gamla och unga, röda och gröna, höll jag på att säga ... Det går lätt att få kontakt med andra men jag väljer om jag vill vara ensam eller ha sällskap. ” Bild: MIKAEL SVENSSON

- Det vill säga, det har varit både upp och ner, säger Miriam Berger. Alla som bor här kan inte vara lika intresserade av kollektivhustanken.

Intresset har också varierat mycket beroende på att själva husen inte var så väl byggda utan drabbades av renoveringar på grund av flytspackel, översvämningar och nu senast mögel i ytterväggarna. Somliga tröttnade på saneringarna och flyttade ut men andra har flyttat in istället.

Artikelbild

Maud Widar: ”Det är andra gången som jag bor här! Jag ville bara tillbaka hit. Här kan man bo precis så kollektivt som man själv känner för. Det finns inget påträngande.” Bild: MIKAEL SVENSSON

Frivilligt engagemang

Miriam själv har bott kvar hela tiden. Först tillsammans med sin son i en större lägenhet, nu när hon är ensam har hon valt en mindre bostad.

Artikelbild

Alen Silic: Några av husets tonåringar, Abdiranmen Mohamud och Alen Silic, spelar boll i gympasalen. ”Det är bra att bo här! Jag har fått en del kompisar som bor i huset. Bokningssystemet av lokalerna är bra och jag är ofta i gympasalen och sparkar boll.” Bild: MIKAEL SVENSSON

Inflytande från de boende har alltid varit stort, säger hon. Den som bor här får också vara beredd på en del jobb, till exempel på vissa fixardagar.

- Men du väljer själv hur ditt engagemang ska se ut.

Artikelbild

Sofia Hedin: ”Kollektiv är inget att vara rädd för. Här finns inga måsten. Det är dags att tvätta bort batikstämpeln.” Vi träffar Sofia när föräldragruppen har träff. Sofia kommer med Sigge i famnen. Just nu består den mest av mammor med ”småbebisar” men om en tid kommer det att vara papporna som dominerar. Sofia igen: ”Vi träffas och pratar. Det enda vi bestämmer är vem som ska stå för fikat. Vi flyttade från Stockholm till en lägenhet i Linköping. Vi kände inte någon. Jag fick syn på Stolplyckan och gick dit till lekplatsen. Kände av stämningen redan där. Så vi flyttade hit. Vår treåring springer i korridorerna som i sitt eget hem, här bor många barnfamiljer och det finns gott om lekkompisar. Det kan inte bli bättre.” Bild: MIKAEL SVENSSON

- Däremot tycker jag inte det är okej att alltid låta grannarna ta allt jobb för att hålla huset igång. Att då och då ansvara för värdskapet (bland annat ta emot bokningar av lokaler) är det minsta man kan kräva av den som bor här.

- Och man kan inte förvänta sig att grannarna ska lösa alla ens "livsproblem" men när människor gör saker ihop så blir de vänner och då kan man också få mycket hjälp när det kniper.

Maten är serverad

I caféet äter ett 30-tal personer middag tillsammans tre dagar i veckan. För 20 kronor får du din middag (10 för barn) och enda motprestationen är att du själv är med och lagar maten en gång var tredje vecka.

En tisdag när vi är på besök slår sig familjen Frithiof med två små barn ner i en soffa och äter fisksoppa och tacos med köttfärssås, som andra lagat.

- Vi äter ofta här, säger Sofia Frithiof. Maten är god och nyttig och vill man inte äta i en matsal kan man köpa hem maten, kanske också till en lunchlåda. På det här viset behöver vi inte heller handla hem så mycket mat till oss själva.

Måndagar är "stora matlaget" igång då, de som vill, i ett eller flera trapphus lagar mat gemensamt.

Genom aktivitetsbidrag från hyresgästföreningen och Stångåstaden (får alla deras hyresgäster) lokalerna hålla igång. En del utrustning, som i musikrummet, ägs däremot av hyresgästerna.

Den som deltar i en eller flera grupper, äter mat tillsammans, spelar innebandy, jobbar med keramik, fikar ihop och allt möjligt annat lär förstås känna sina grannar mer än i ett vanligt boende.

Alla generationer

Många av de ursprungliga idéerna finns kvar än idag. Annat har fått rucka på sig. Bilpoolen delas med hyresgäster från andra områden, fotolabbet har försvunnit, ett av två daghem är kvar. Servicelägenheterna är desamma. Både de som bor i dessa eller kvar i sina "vanliga" lägenheter kan använda sig av äldreomsorg genom Carema, som också håller till i kollektivhuset.

Frihet eller kan det bli för mycket social kontroll när alla känner alla? Det ena utesluter inte det andra och social kontroll behöver inte betyda något negativt, tycker de vi möter i Stolplyckan. Blir någon sjuk finns det alltid en hjälpande hand. Barn och gamla möts naturligt över generationsgränserna och den som vill dra sig tillbaka till sitt eget gör det utan att det är något konstigt med det.