Vi blir tömda på all energi av att vistas i köpcentrum.

Vi kan inte shoppa.

Nej, jag koketterar inte. Låtsas inte stå över så banala och lättviktiga ting som konsumtion. Och jag försöker inte träna mig till ett självpåtaget köpstopp. Kan tvärtom tycka att den där omhuldade mor-dotter-grejen, att strosa i affärer och luncha, ter sig rätt mysig. Och framför allt behöver vi verkligen uppgradera våra garderober. I lördags gjorde vi ett allvarligt försök.

Vi frukosten hade vi sett en annons i Corren om fina sandaler för bara 70 kronor. Sådana ville vi ha. Så in till köpcentrumet for vi, parkerade bland hundratals bilar, lämnade den strålande solen och gav oss in till gallerians neonljusupplysta folkhav. De billiga sandalerna var förfärligt obekväma, förde tankarna till kinsesiska hopbundna liljefötter, och ratades direkt. Jag hörde en mamma och hennes tonårsdöttrar samspråka:

- De är verkligen obekväma och plastiga.

- Ja, men vi tar dem ändå. 70 kronor är ju ingenting!

En massa andra skor såldes ut så vi bestämde oss för att botanisera.

Jag övermannades snart av total utmattning i trängseln och satte mig att vänta på den ännu hyfsat entusiastiska 18-åringen som hittat två par skor som jag erbjöd mig att betala. Och så placerade vi oss i den jättelånga kön.

Efter ett par minuter vände sig dottern mot mig, tittade vädjande på mig med slocknad blick och utbrast:

- Nä, mamma. Vi skiter i det här!

- Va? Men du har ju hittat två par som du vill ha! Och du behöver verkligen skor.

- Jag vet! Men näää.

Så vi ställde tillbaka skorna, avslutade vårt första butiksbesök för dagen och kom ut i gallerians sjufiliga inomhusmotorväg där alla som inte håller den i tysthet överenskomna hastigheten får onda ögat.

- Ska vi kolla i lite fler affärer? undrade jag och ansträngde mig för att låta som en riktigt pigg och köpglad mamma i helgens annonserade koncept "Peace, love & shopping".

- Ne fy. Kan vi inte bara åka hem?!

Väl hemma på vischan sjönk vi ihop i varsin fåtölj och funderade över varför det blir så här. Förra helgen var vi ju på ett trevligt och glesbefolkat loppis och dottern fyndade flera prylar till sitt blivande hem.

Och när jag till exempel befinner mig i Vadstena eller Söderköping kan jag tycka att det är riktigt gemytligt att strosa in och ut i små butiker där det finns anställda som har tid att hjälpa till och dessutom verkar tycka att det är roligt att man är där. Men dessa köpcentrum med sina rikstäckande affärskedjor som gör att man omöjligt kan bedöma om man befinner sig i Umeå eller Skövde ...

Kanske är vi där för sällan och därmed otränade. För oskyddade mot detta enorma utbud. För oförberedda på alla lockrop om vad vi borde investera i och som bara får oss att håglöst inse hur dåligt uppdaterade vi är på allt ifrån kläder och husgeråd till vårens textilier och grälla picknickset. Det leder till en kraftlöshet som är rent förlamande. Det kan väl ändå inte vara filosofin med Mammons tempel.

Att de ska sluka ens själ och göra att man slokörad bara vill därifrån?

Finns det shoppingcoacher? Ja, förmodligen.