Hon som sydde min blus sitter i ett plåtskjul i Bangladesh, lika stort som mitt badrum, utan elektricitet och med vatten på golvet. Hon jobbar som en galärslav men får det ändå inte att gå ihop. Hon tjänar runt tio kronor om dagen, alltså inte ens de 13 kronor per dag som är FN:s fattigdomsgräns. Det räcker inte för att kunna leva ett drägligt liv, ens i Bangladesh.

Eller kanske var "min" sömmerska en av de hundratals arbetare som dog när två klädfabriker i Pakistan började brinna. Dörrarna var låsta och fönstren gallerförsedda och därför kunde de inte ta sig ut. De kvävdes till döds.

Det är lätt att inte tänka så mycket i affären, bara dras med av locket och pocket. Låta sig frestas och förföras av röda prislappar och bergen av varor.

Den tänkande hjärnan kopplas bort och ger plats åt reptilhjärnan som lystet ser hur mycket vi sparar (!) på att handla billigt. Och så grabbar vi tag i den färska kycklingen för makalösa 29 kronor eller i blusen för 79.

Vi får det vi betalar för. Kycklingen föddes upp under vidriga förhållanden och innehöll mest vatten. Blusen fransade upp sig i sömmarna efter två tvättar. I vårt galna tidevarv av konsumtionshets har kvaliteten fått ge vika för kvantiteten.

Etik ge vika för cash. Sedan länge.

Svenskarna förbrukar 130 000 ton textilier per år. En ökning med 40 procent sedan år 2000. Samtidigt hamnar mindre än en fjärdedel i klädinsamlingar. Resten slängs bort eller bränns upp (forskarrapport från KTH i tisdags). Snart springer vi så snabbt i Mammons ekorrhjul att vi slungas ut och hamnar i jordens omloppsbana.

"Har modet modet att höja lönerna?" heter en rapport från Fair Trade Center och Rena Kläder. Det är en dyster läsning som visar att skandinaviska modeföretag, i jämförelse med till exempel brittiska, inte gör särskilt mycket för att förbättra textilarbetarnas villkor genom att åtminstone kämpa för levnadslön, och inte bara minimilönen på tio kronor, i sina leverantörskedjor.

I rapporten undersöks vad nio modeföretag på den svenska marknaden gör för att förändra situationen. Inte särskilt mycket, tyvärr.

Företagen är H&M, Lindex, Indiska, KappAhl, Varnergruppen (bland andra Bik Bok, Carlings, Cubus, Dressmann, Solo), Gina Tricot, RnB Retail and Brands, MQ och Åhléns.

Bara tre av dessa, H&M, KappAhl och Varnergruppen, har inlett ett arbete med att åtminstone undersöka lönerna i produktionsländerna.

Vi ska inte bojkotta billiga kläder - kvinnan i skjulet behöver sin tia! - men vi ska fråga butikens personal om hur hennes villkor ser ut. Eftersom nästan alla kläder är sydda i Asien numera är det här inte så lätt. Om blusen är tillverkad i Bangladesh, men dyr i fina butiken, så kan man undra om det är sömmerskan, leverantörsleden eller butikskedjan som får de "extra pengarna", de som inte är pålagda i billiga butiken.

Konsumentmakten är stor, om vi bara orkar utöva den.

Vi borde orka. Vi måste orka.

För kvinnan i plåtskjulets skull. För alla som behöver, men inte har, kläder.

Och för Moder Jords. Tillgången på grundråvaran, bomull och olja, är på upphällningen.

CARINA GLENNING