Jag fick ett samtal från en kär läsare härom dagen. Kvinnan och jag har talats vid många gånger under årens lopp. Hon har ett äktenskap och ett samboförhållande bakom sig. När sambon gick bort för några år sedan var hon nära att duka under. Så tomt, så meningslöst, så oändligt tråkig tillvaron tedde sig!

När hon nu ringer är det något år sedan vi hördes av. Det är samma kvinna, men ändå en annan i luren. Vad har hänt? Hennes röst är annorlunda och så full av liv. Hon kvittrar och skrattar och sprudlar så att jag knappt hänger med i svängarna. Hon vill berätta om något helt fantastiskt som hänt henne.

I januari i år var hon så förtvivlat trött på ensamheten och gjorde något som hon väl aldrig trott om sig själv.

Hon gick med i vänsajten 60+. Det är i första hand en vänskapsklubb för människor över 60, men visst finns det de som hittar kärleken där. Tänk om hon . . . men nej, det var väl ändå inte möjligt ..?

Två kaffeträffar med två olika män senare, tänkte hon att kärlek, nej, de tiderna är väl förbi.

Då dök han upp på sajten. Mannen med stort M. Allt tycktes stämma, som två pusselbitar, kunde det vara sant?

De träffades i gamla Linköping för att dricka kaffe tillsammans i januari. Bara några dagar senare träffades de igen. Det är åtta månader sedan. Sedan dess har de varit vid varandras sida 24 timmar om dygnet. Han har flyttat hit från en annan stad. De kan inte vara ifrån varandra.

"Människor säger att det lyser om oss. Det är så förunderligt alltsammans och det känns som om vi gått och väntat på varandra i hela livet. Och trots att vi båda varit gifta och sambo varsin gång är det här något helt annorlunda. Något större och så mycket bättre. Som om vi mött vår andra halva. Jag är så obeskrivligt lycklig. Det är ett mirakel det som skett."

När vi kommit så här långt i samtalet har jag en klump i halsen. En gråtlyckoklump. Jag är så oerhört glad för hennes - för deras! - skull och denna hjärtevarma historia känns viktig att sprida vidare. Jag sitter här på Corren med ett stort leende över ansiktet och känner hur jag ryser till om armarna, glädjeryser.

Då säger hon:

"Det låter ju inte riktigt klokt, men vet du vad Carina? Jag vill bli fru en gång till! Vi ska nog titta på ringar snart . . ."

Allt är utmätt. Ingen vet hur lång stund vi får. Ju äldre vi blir desto tydligare står det klart att här inte finns tid att gå omkring och såsa. Känns det rätt så är det med all sannolikhet rätt.

Det är aldrig för sent för kärlek och den finns där om vi vågar söka efter den och glänta på dörren. Och när den dyker upp, vågar tro på den.

Livet är här och livet är nu.

Hon är 76 år. Han är 78.

I måndags gifte de sig.