Det är en underbar morgon. Vägen slingrar mellan kullar i det kuperade landskapet, betat av många mular.

Under ekar och körsbärsträd vilar korna i solen. Tunna slöjmoln mildrar värmen när jag stannar på en liten mötesplats på grusvägen. Jag är tidig.

Fotografkollegan Åke ringer. Medan vi pratar promenerar fem vildsvin ogenerat över vägen, bara ett par meter framför bilen. Tripp, trapp, trull, fem små grisar går på led som på en Disneyfilm.

Artikelbild

| Vardagsrumsdelen och sovdelen knyts ihop av det öppna köket. En kamin hjälper till med värmen när det behövs.

Vi är på väg till Marie Dolk och Lasse Carlsson och vi ser huset på avstånd när vi stannar för att öppna stängslet till beteshagen som skiljer tomten från vägen. Det ligger högt, som en grå borg på hälleberget ovanför den branta och nyanlagda infarten.

Här går urberget i dagen och huset reser sig mäktigt med utsikt över den vidunderblå Åsunden.

– Första säsongen ägnade vi åt att bygga väg tillsammans med våra bästa vänner, förklarar Lasse Carlsson.

Det visar sig att det är just tack vare de vännerna, Kjell och Helena Bäcklund, som de hamnat här.

Artikelbild

| Många träd har tagits ned för att ge plats för huset, som tronar på höjden.

Paret Bäcklund hade hittat en tomt i trakten av Björkfors och mannen de köpt den av ville sälja ytterligare en bit intill, med bedövande utsikt mot sjön. Såklart frågade de sina vänner om de kunde vara intresserade.

Därför blev det så att Marie och Lasse en kall vinterdag i januari 2015 stod på denna skogsplätt och kände att ”jaa, det här är nog något för oss”.

Artikelbild

| Lasse Carlsson och Marie Dolk målade vardagsrumstaket hemma i garaget i Linköping. Huset är byggt planka för planka, med mild färgsättning som stämmer med naturen runtomkring. Ett vackert genomgående ekgolv ger stadga åt de ljusa färgerna.

Bygget har inte varit utan möda. Varje helg sedan starten har inneburit en timmes resa till Solberget, som huset numera heter. För att ha någonstans att bo bar de upp en friggebod i åtta delar via en kostig. Boden kom från Maries mamma och heter nu Morstorp. Under bygget tillbringade de all sin fritid där, med kylväskor och vattendunkar och mulltoa. Allt medan det nya huset växte fram. 7 juni förra året var det slutbesiktning.

Lasse visste vad han gjorde, han har jobbat som snickare. Men höjdskillnaderna har sina sidor. Han berättar om vådliga ögonblick, som när Maries pappa Rolf Nilsson balanserade på en stege vid stupet när de båda lade på takbalkarna. Det gällde att inte tappa fattningen då.

Artikelbild

| Sängen står i en alkov, som skapades när en del av sovrummet användes till duschrum intill badrummet.

Tanken var att det skulle bli en sommarstuga på 70 kvadrat. Men under byggets gång har planerna vidareutvecklats. I dag är huset 130 kvm, med en majestätisk storstuga innanför den stora terrassen.

Allt finns dokumenterat i en gästbok som berättar historien om huset.

Artikelbild

| Det blev enklare att ha två toaletter i stället för en. En urinseparett för ”ettan” och en förbränningstoalett för ”tvåan” är smartast.

Det är ritat av vännen Kjell och är en variant av hans och Helenas hus intill.

– Vi ville ha en träffpunkt, säger Marie, där vi kan umgås och få plats bättre än hemma i Ånestad. Och det har blivit helt rätt, vi längtar hela tiden efter att komma hit och bara vara. Vi har blivit riktiga skogsmänniskor på kuppen.

Artikelbild

| Ett gammalt fönster fungerar fint som fotoram för bilder från byggtiden.

– Jag älskar att läsa, säger hon, men jag hinner bara några sidor innan jag lägger ned boken och bara sitter och tittar på utsikten.

På terrassen blir det fin kvällssol. Här sitter ofta många gäster, för här är en plats där många får plats. Det är otvungen gemenskap, utan måsten.

Artikelbild

| Den knotiga gamla grenen bärgades från sjön med hjälp av kanadensaren. Nu hänger den i taket på terrassen.

– Jag ville att det ska vara underhållsfritt, förklarar Lasse. Om man gör det ordentligt och bra en gång, slipper man göra om arbetet.

De har byggt huset med mycket eftertanke. Pratat med vännerna om sina idéer, tänkt om där de sett en möjlighet till förbättring.

Artikelbild

| Utsikt från köket. Långt bort över Åsunden blånar höjderna, på en knotig upphittad gren hänger marina ting.

– Vi har en sovdel och en vardagsrumsdel, förklarar Marie. Under resans gång kom vi på att det vore bra med en dusch intill sovrummet, så vi tog en bit av det rummet. Det var inga problem.

Likaså vände de på köket. Det var ritat med fönster inåt skogen, men paret fick rådet av en vän: ”Det är klart att ni ska ha utsikt.”

Artikelbild

| Rep i stället för trälister är en fin detalj.

Skogen tar vid precis utanför knuten, här ska inte vara någon trädgård.

– Jag vill inte åka hit för att klippa gräs, säger Lasse bestämt. Vi kan vara härifrån i veckor utan att vara tvungna att åka hit.

Artikelbild

| Familjen Carlsson–Dolk, två föräldrar och fyra barn i sitt paradis på jorden.

Nu är det kanske inte aktuellt, direkt. Det finns inget tvång inblandat här. Och, som sagt, inget gräs, bara skogen.

Nedanför terrassen friläggs ytterligare en bit av berget, för att bli en frukostsittplats. Ett långt stenblock agerar sittplanka och stubbar håller det uppe. Vi är mitt i naturen.

Artikelbild

| Många träd har tagits ned för att ge plats för huset, som tronar på höjden.

Huset skränar inte heller med sin storhet. Det är målat med järnvitriol, så det kommer att gråna vackert med tiden.

Strax intill ännu en trappa upp, till ett förråd som så småningom ska bli bastu. Ett garage finns också i tanken, men än så länge stannar det där.

Artikelbild

| "Vi har blivit så väl mottagna av alla", säger Lasse Carlsson och Marie Dolk om grannarna i den gamla byn intill.

– Det är så sällan vi bara sitter, puh, säger Marie.

När jag frågar vad de gör en ledig dag, tittar de på varandra.

Artikelbild

| Utsikt från köket. Långt bort över Åsunden blånar höjderna, på en knotig upphittad gren hänger marina ting.

– Det har vi aldrig haft, säger de unisont. Men kanske blir det en lång frukost ute. Sedan åker vi ut på sjön, antingen med båten eller kanadensaren. Och så det perfekta slutet på en fin dag: på terrassen i kvällssolen.

Där lämnar vi dem. En bofink sjunger mjukt i skogen. Snart dags att ta ”lilla svängen”, en promenad runt udden. Kanske titta efter hallon eller blåbär. Eller för att bara gå och njuta av den vackra naturen.