Margaretha Svensson bjuder mig till sitt köksbord. Hon dukar fram kaffe och vi pratar om hur härligt det är att ha blommande växter som sällskap. På golvet står en skål med mosat oxkött.

– Jo, jag har en liten katt också, säger Margaretha.

Tuwa, som hon heter, kommer fram och hälsar för att kontrollera om jag möjligen doftar av något fyrbenta djur, men vänder tillbaka till matte när hon märker att jag inte tilltalar.

Tillgivenheten mellan de båda är slående.

– Ja nog är jag hennes mamma alltid, säger Margaretha och stryker den svarta pälsen.

Allt började för 13 år sedan, när Margaretha fortfarande bodde kvar i sitt hus i Väderstad. En morgon skulle hon som vanligt gå ut och hämta Corren som lämnades i postlådan på andra sidan E4:an.

– Det hade kommit nysnö så jag klev i gummistövlarna, minns Margaretha. När jag kom tillbaka med tidningen fick jag se något svart i snön. Jag petade lite med foten och då rörde det på sig.

I samma stund som Margaretha lyfte upp den alldeles nyfödda kattungen hörde hon däckskrik från vägen intill och såg hur kattmamman och ytterligare tre ungar i magen blev överkörda.

– Man kan nog säga att jag fick en bebis på äldre dar!

Nu gällde det att rädda livet på den lilla.

Margaretha började med att stoppa en flaska varmvatten i en strumpa och la intill katten, som fortfarande bara var minuter gammal.

Sedan blev det till att flaskmata, efter instruktioner av veterinären.

– Ingen trodde att hon skulle överleva, men jag gav mig inte.

Mjölken rann runt nosen och i pälsen och efter varje matning var det bad i köksvasken.

Det har fört med sig en del vanor, inte helt karaktäristiska för en katt...

– Hon ska duscha varje kväll. Hon går in och sätter sig i badrummet och tittar på duschmunstycket tills jag sätter på vattnet. Sedan får jag tvätta henne och när hon är klar virar jag in henne i en handduk och så sitter hon på golvet och väntar medan jag gör mina tvättbestyr.

– Nog är hon bortskämder alltid, säger Margaretha. Men jag får ju skylla mig själv, det är jag som har vant henne.

Med andra ord kan inte Margaretha heller skylla Tuwas matvanor på någon annan ...

Hon skrattar gott.

– Varje gång jag går ut måste jag köpa räkor med hem till henne.

Men likt en trofast vän hjälper förstås Tuwa sin matte också. Varje dag när Corren kommer hämtar hon den på hallmattan. Sedan ägnar hon en god stund åt att dela upp den ihoprullade tidningen och så lämnar hon en del i taget till Margaretha vid köksbordet.

– Hon krafsar mig på benet när hon har lämnat första bilagan, och när jag har fått alla delar så sitter hon och stirrar på godiset som jag har på köksfläkten. Då ska hon ha belöning.

Margaretha lyfter upp Tuwa för fotografering. Och katten vet om de båda inte ser på varandra i samförstånd.

En fin historia är det i alla fall!

Läs mer om Margaretha och Tuwa på sidan 10.