Gaah! Snötäcket går till knäna, kängskaften fylls av det vita pudret. Jag pulsar till fågelmatplatsen. Stackars krakar, det är helt renrakat.

Möter en liten brun krumelur vid kökshörnet, vad var det? Längre än en mus, snabb som en pil in under fågelmatlådan. Vi har en gammal dynlåda vid köksdörren som praktiskt mellanförråd för frön, för att snabbt kunna starta livräddning så fort det ljusnar.

Jag står blickstill. Den lilla bruna far ut igen, men hejdar sig plötsligt för att titta på mig. Hurra – det är en liten vessla!

Fantastiskt! Jag blir jätteglad, av flera skäl. Dels blir jag lycklig av att se det lilla ansiktet med de pigga pepparkornsögonen, det vita bröstet och de runda små öronen. Dels hoppas jag att den hjälper oss att hålla ned muspopulationen, som varit besvärlig den här kalla vintern. Så, swish, plötsligt är den borta.

Men nu får väl ändå vintern ta slut någon gång, tänker jag argt när jag någon timme senare släpar cykelkärran med tomma vedkorgar uppför backen. Undrar för mig själv hur många TON ved vi gjort av med i år.

Ja, jag vet, det är vackert med snö. Det blir ljusare.

Men minus 18 i söndags morse, det är väl ändå att ta i. Fåglarna borde börja sina vårsånger snart, men de har nog fullt upp med att bara överleva.

Det är tolv dagar till vårdagjämning, sjutton dagar till sommartid. Jag säger det dovt som ett mantra för mig själv. Tolv dagar.

Men här hänger snön som girlanger på de röda staketen. Jag fantiserar, nej, hallucinerar om när den är borta. Det känns som om vi är fast i limbo, i ett evigt vinterlandskap, där tiden står still. Jag vill plocka snödroppar och känna honungsdoften, jag vill höra den porlande bäcken, jag vill gå till sjön för att se om bryggan överlevt.

Släpper ut den frusna hunden, som nyss låg framför den rödglödgade kaminen och aldrig i livet vill gå en promenad i den här kylan. Hon kissar snabbt och galopperar direkt till trappan igen.

Ringer desperat min syster, som berättar att fyra hjortar övernattat under blåenen i trädgården. Härom veckan låg det ett rådjur tryckt intill husgrunden en halv dag. De är inte ett dugg rädda, utan verkar trivas i villakvarteren i Ljungsbro.

Det är säkert både varmare och mer mat där än i skogen. Grönkålen gick åt först.

Alla vi frusna stackare får väl slå oss ihop. Om vi allihop säger högt:

NU ÄR DET NOG!

NU ÄR DET NOG!

NU ÄR DET NOG!

Borde inte det hjälpa lite, åtminstone i själen?