Det som utlovats regeringsunderlagets väljare är inte med alls eller skjuts på ”framtiden”. Men det är inte bara det som lyser med sin frånvaro, även på en rad andra områden saknas och där frågor och problem finns i överflöd. Budgeten är en stram budget som mer verkar vara ett försök att hålla andan och blunda för att hoppas att omvärlden löser det.
Visst, hög inflation och en rad annat, problem med leveranskedjor sedan pandemin och sanktioner och krig som spär på det hela. En lång rad marknadslösningar som ideligen fallerar så snart något händer. Dysfunktionella strukturer på flera av de mest fundamentala delarna av ett modernt samhälle. Marknader som ska göra saker bättre och billigare som slutar med att kosta alla både problem och pengar.
Inflationen är hög men inte lika för alla. All inflation har inte heller samma orsaker, vissa av de prisökningarna är bara girighet. Vissa resultatet av politiska beslut så att bolag kan gå med sällan skådade vinster på den enskildes och samhällets bekostnad.
Vi är i början av en lågkonjunktur, hög inflation, ökande räntor och åtstramningar i budgeten men även i alla regioner och kommuner. Vissa kommer inte märka av speciellt stora förändringar medan andras liv kommer påverkas ordentligt. Välfärden får mindre att röra sig med, regioner och kommuner får mindre än de behöver. Andel av BNP är det de facto kraftig minskade anslag på en rad områden.
Regeringens agerande kommer återspeglas i regioner och kommuner med ytterligare återhållsamhet. Som förklaras med att kärnverksamheten måste komma först och prioriteringar. Svårt att argumentera mot då ekonomi är att hushålla med begränsade resurser. Men allt för ofta är det samma grupper som får betala.
Barn och ungdomar får alltid betala, både här och nu men även i framtiden. Här och nu kommer deras skolor, barnomsorg som blir sämre genom mindre budgetar. Anslagen till kulturen minskar vilket gör att det blir ett mindre utbud och dyrare att ta del av det som finns, genom att ta bort fri entré till statliga museer är bara ett exempel.
I sämre tider och när priserna på allt ökar måste allt fler göra val och göra prioriteringar, speciellt om vi även ser en ökad arbetslöshet. Då är det många barn som inte kommer kunna påbörja en fritidsaktivitet eller försätta men det som de redan gör. Vilket gör att deras liv påverkas direkt och negativt. Besöken till simhallar och andra offentliga inrättningar kommer bli färre om de ens blir av. Andelen barn som inte är med på den ”frivilliga” men organiserade fruktstunden i skolan kommer öka. Barnen som inte kommer kunna åka på utflykter eller andra aktiviteter kommer öka. Detta kommer att påverka dessa under flera år, kanske resten av deras liv.
Till det lägger vi en klimat- och energipolitik som aktivt spär på risken för katastrofala klimatförändringar. En politik som på bekostnad av deras framtid ska gynna andra här och nu. Politiken i världen under pandemin visar att vissa kriser och målgrupper är mer värda än andra.
Den ekonomiska politiken visar är att samhällets framtid och vår arts och civilisations existens inte är prioriterade. Under pandemin slogs alla partier om vem som ville satsa mest för att minska effekterna som pandemihanteringen förde med sig. Men när det gäller våra barn och ungdomar liv här och nu dess framtid och existens så är finanspolitiska ramverk och återhållsamhet prioriterat.
För att citera en representant för gruppen; How dare you!