– Att det är en fantastisk orkester är inte svårt att få människor att förstå. Men för många är det fortfarande ett stort kliv att bege sig till ett konserthus och ta del av den musik som en symfoniorkester spelar, säger Agneta Lindmark Thomas.

Hon är kommunikationschef på Norrköpings symfoniorkester och betonar orkesterns demokratiska uppdrag. Den ingår tillsammans med Östgötateatern i Scenkonstbolaget som ägs av Regionen och Norrköpings och Linköpings kommuner. Det är en offentlig verksamhet som alla ska kunna ta del av.

– Musik är så berikande och den behöver inte kräva så mycket, man kan bara sitta och ta emot. Musiken kan vara en kick eller den kan vara en tröst. Man kan lyssna uppmärksamt eller bara sitta och låta tankarna sväva iväg.

Artikelbild

| Musikalisk vy. Symfoniorkestern repeterar Bernstein när Agneta tar en titt från andra balkong.

Agneta går själv på varenda konsert om hon inte har förhinder.

– Det skulle kännas helt galet att inte få vara med om slutprodukten efter allt förarbete. Jag blir så intresserad under resans gång.

Förutom den musikaliska upplevelsen får hon också en inblick i hur publiken är sammansatt. Till abonnemangskonserter kommer fler kvinnor än män och de flesta besökarna är över 50 år, även om Agneta tycker sig se en föryngring.

– Att bredda publiken jobbar vi jättemycket med. Bland annat med konserter i samarbete med Portalen i Hageby och SFI där vi når nya svenskar. Och vi satsar mycket på vår barn- och ungdomsverksamhet.

Artikelbild

| Månar om musiken. Som kommunikationschef för Norrköpings symfoniorkester har Agneta Lindmark Thomas till uppgift att göra orkestern synlig och tillgänglig. Själv missar hon helst inte en enda konsert.

Agnetas egen favoritmusik? Det är inte lätt att svara på, eftersom det beror på vilken fas i livet hon är i. Men Sibelius andra symfoni kan hon längta efter om den står på säsongens program.

– Och Allan Pettersson! Hans sjunde symfoni har tröstat mig många gånger. Det är musik att gråta till. Den når djupast in i dig, i mig i alla fall. Det är stor musik med starka uttryck. Det finns mycket ångest i musiken men också partier som är så himmelskt vackra.

Ett av orkesterns stora projekt är att spela in Allan Petterssons samtliga 17 symfonier, och härom veckan var Agneta på Grammisgalan där inspelningen av fjortonde symfonin var nominerad. Någon Grammis blev det inte denna gång, till skillnad från 2015 då man fick den för inspelningen av Petterssons nionde.

Hemma spelar Agneta helst jazz. Och Bach och en del Beatles.

– Jag är väldigt förtjust i psalmer också, åtminstone att sjunga dem, säger hon och skrattar. Men egentligen lyssnar jag mest på P1 hemma.

Själv spelar hon inget instrument, jo lite piano om ingen annan är i närheten. Pianot är också bra att ta ut körstämmor på. Agneta sjunger sedan några år i kören Tonkraft.

Körsången var ett kärt återseende, hon hade inte sjungit i kör sedan Stigtomta flickkör i ungdomen.

Det var där, i sörmländska Stigtomta, Agneta växte upp. Som barn älskade hon att vistas på biblioteket och var säker på att det skulle bli hennes framtida arbetsplats. Även när hon började studera på Linköpings universitet 1979 var det planen.

– Jag gick linjen Kulturkommunikation. Det tyckte jag var en väldigt bra kombination av ord. Kommunikation är ju vad allt handlar om. Kultur var också centralt men den måste kommuniceras.

Det där med bibliotek sjönk undan och när hon sökte en utannonserad tjänst som informatör på Norrköpings symfoniorkester fick hon den. Det var 1983 och hon var 25 år. Sedan dess har hon hunnit jobba ett år med Östgötabaletten, 1988, och från 2006 till 2012 på Östgötateatern.

Men det finns ju annat än jobb och musik, till och med för en musikälskare som Agneta. Och då talar vi framför allt om träning och friluftsaktiviteter. Förra året genomförde hon Tjejklassikern tillsammans med en kollega, det vill säga Vansbrosimningen, Tjejvättern, Tjejvasan och Lidingöloppet.

– Man har ett ansvar att ta hand om sin kropp. Vi frågar oss ibland varför vi håller på. Och svaret är alltid: för att vi kan! En vacker dag kan man inte längre. Jag känner ett ansvar att ta hand om min kropp så länge jag kan.

Hon beskriver sig inte som en träningsnörd, hon pratar om en tur i skidspåret här eller en tur med långfärdsskridskorna där. Sådant hon tycker är kul. Halvmaran i Berlin den 8 april ser hon fram emot med skräckblandad förtjusning, det viktigaste blir att komma runt och inte fokusera så mycket på tiden.

När Agneta inte jobbar, musicerar eller tränar finns det faktiskt lite utrymme kvar till bokcirkeln hon är med i. Deltagarna kallar den Philologia, men det är inte så lärt och latinskt som det låter.

– Nej, vi läser bra böcker ihop. Den man är hemma hos har valt bok. Och sen blir det ju en del annat prat också än om boken. Om livet och allt möjligt.