Att röra på sig har alltid varit en naturlig del av Petra Kardells liv. Tidigt sysslade hon med både friidrott och dans, men vid 17 års ålder kände hon att hon var tvungen att välja och hon valde dansen.

– Varje sommar gick jag på balettakademins sommarkurser. På min tid fanns det inte en massa utbildningar i street, vilket är min dans. Jag var först med street dance på Folkuniversitetet här i Linköping. Min chef trodde på mig och vågade satsa på mig, vilket jag är så tacksam för.

När vi kommer in till Forumteatern på Nationernas hus på Ågatan strålar det om Petra. Ivrigt visar hon scenen, berättar att det är här hennes elever verkligen får lysa som de stjärnor de är när de står framför publiken. Hon berättar även att det var just i detta hus, på den lilla scenen, som hennes allra första föreställning ägde rum 1995.

Året efter började hon så smått som lärare för de mindre barnen. Samtidigt jobbade hon som bakgrundsdansare och koreograf. Ett slitsamt liv.

2004 kom första barnet – en dotter. Petra bestämde sig för att det absolut inte skulle leda till att hon räknades bort som dansare och efter bara tre, fyra månader var hon tillbaka på dansgolvet igen.

– Jag fortsatte att ta proffsklasser och göra egna dansgrejer fram till 2005. Då hade jag ett stort projekt – The House – med sex föreställningar där jag både stod för koreografin och deltog som dansare. Detta var utöver mitt fasta jobb, jag tror att jag ville visa att jag var så himla duktig.

Då andra dottern kom 2006 hade Petra börjat tänka på vad hon verkligen ville. Hon tog nio månader mammaledigt och bestämde sig för att satsa på eleverna och primärt vara lärare.

– Det är nog så att jag brinner lite mer för att hjälpa andra. Rätt ofta hände det att jag tyckte det var roligare att komma till mina elever på måndagen efter egna dansprojekt på helgerna.

I dag går det bättre än någonsin för dansen på Kulturskolan. Petra Kardell och hennes kollega Helena Lindh delar på ungefär 500 elever.

– Jag brukar säga att jag inte bara har tre barn, utan att jag har 243, säger Petra med ett skratt och fortsätter:

– Vi hade aldrig kunnat bygga upp allt som vi har i dag på Kulturskolan om det inte vore för att både Helena och jag brinner för dansen. Dagens ungdomar märker om läraren inte är engagerad på riktigt.

I samband med valet att helhjärtat satsa på läraryrket fick Petra Kardell också bättre insikt i vad hon behövde för att kunna fortsätta vara en bra lärare.

– Man måste kunna släppa jobbet. 2007 lärde jag mig att stänga av telefonen, nästa steg var en arbetstelefon. Jag blir inte en bättre lärare om jag inte får vila. Alla måste hitta sina verktyg för att ladda batterierna och återhämta sig. Man måste jobba med sig själv för att kunna jobba med andra.

Petra Kardells egna elever kommer när skolan har slutat runt tretiden. Sedan har hon dansklasser fram till åttasnåret. Utöver det arbetar hon med en rad sidoprojekt där hon bland annat jobbar mot skolorna i Östergötland.

– När man brinner för något har man alltid sidoprojekt, man kan liksom inte låta bli.

Skolor hyr in henne i vad som kallas Skapande skola. I direkt anknytning till Skapande skola har hon nyligen fått ett erkännande från Kulturrådet (ett råd som står för det professionella kulturlivet där målet är att eleverna ska få tillgång till kulturens alla uttrycksformer och att deras möjligheter till eget skapande ska öka). Att få detta erkännande tyckte Petra kändes stort. Likaså när hon 2004 tilldelades Liveköpings-priset.

Trots att hon är van att stå på scen framför elever och föräldrar beskriver hon sig själv som blyg men busig. Och som lärare: ordningsam med pondus, men också en roligt Bolibompafröken. En mix som ger strukturerad lekfullhet. Varje termin har Petra Kardell, tillsammans med sina elever, tre föreställningar tre dagar i rad, där alla dansgrupper får göra ett framträdande på Forumteaterns scen. Och det är helt fullsatt varje gång.

För tillfället är hon sjukskriven. En knäoperation 2014 gjorde att hon efteråt felbelastade när hon dansade, vilket utvecklades till flera inflammationer. Nu har hon även en skada i ryggen som bråkar.

– Det ska kännas att vara danslärare, men nu har det gått för långt. Nu måste jag fixa mig själv för att kunna komma tillbaka och vara hel. Jag har så mycket att ge. Både min läkare och min fysioterapeut säger att jag måste jag låta rehabiliteringen ta tid om jag ska kunna fortsätta en lång tid framöver. Dumt, jag säger till mina elever hur viktigt det är med stretch och att ta hand om sig själv – och så glömmer jag bort det själv. Detta, Kulturskolans dansverksamhet, är ju min bebis, säger Petra och gestikulerar hur hon vaggar ett litet spädbarn.

– Det är ju detta jag vill och ska syssla med på ett eller annat sätt. Jobba för barnen, ungdomarna och med dansen. Att få chans att hela tiden utveckla dansen framåt.

På frågan varför man ska dansa svara Petra Kardell lyckligt:

– Vissa mejl sparar man och det är mejlen från föräldrar eller lärare som berättar om barn som haft det jobbigt, kanske i skolan, men som sedan genom dansen blommat ut. Det låter klyschigt men det är likväl sant. Dansen stärker och ger ett bättre självförtroende. Barnen i vårt samhälle har det ganska tufft och det blir inte bättre. De behöver en frizon och det är just det jag vill tillföra – känslan av att "hos Petra kan jag vara mig själv och behöver inte spela". Alla är verkligen välkomna!