– Pionjär? Jag vet inte det, men något har jag väl bidragit till, säger han.

Gert föddes i Gusum och växte upp i ett torp vid sjön Yxningen. Pappan jobbade på smältverket och mamman var politiskt aktiv för socialdemokraterna i kommunen och landstinget. Gert visade tidigt att han var intresserad av naturvetenskap – fast på ett pojkaktigt sätt.

– När jag gick på Samrealskolan i Valdemarsvik byggde jag raketer. Jag fick väl upp dem ett par kilometer i luften.

Artikelbild

| 23 maj 1984. Frivilliga höll vakt i Vallaskogen för att förhindra att träden fälldes när Vallaleden skulle byggas.

Använde du svartkrut?

– Nej, det var egna kompositioner.

Gert blev allt mer intresserad av kemi – så intresserad att han skrev en ny lärobok i ämnet.

– Den gamla boken var så tråkig. Det var kanske därför jag fick högsta betyg i kemi.

Lumpen gjordes på luftvärnsregementet LV3 i Norrtälje.

– Krut som krut, säger Gert och skrattar.

Efter skolan bar det hem till Gusums bruk innan några kollegor såg en annons för Västerviks tekniska skola. Efter 2,5 år kunde Gert kalla sig ingenjör och välja bland jobben i den svenska industrin. Det blev Asea i Ludvika och Stal Laval i Finspång innan han återvände till Gusum.

– På Stal Laval tillverkade vi turbiner till kärnkraftsindustrin. En dag tog jag på mig märket ”Atomkraft – Nej tack”. Då blev det tyst omkring mig.

I Gusum var Gert utvecklingschef på en avdelning som tillverkade sildukar (viror) till pappersindustrin, men han ville samtidigt utveckla sina egna idéer. Efter två år sade han upp sig, startade eget som konsult och började testa sina uppfinningar.

– Jag hade ett patent i sju länder på en skyttelkastare för stora vävstolar. Tyvärr ledde inte förhandlingarna med STU till något, så jag kunde inte utveckla produkten. Flera uppfinnare känner säkert igen sig.

Kärleken gjorde att Gert flyttade till Linköping 1979.

– Hon hette Lena och även om vi har levt skilda i många år nu, så är vi de bästa vänner.

I Linköping inledde han ett samarbete med Klintland (i dag Samhall) där utvecklingen gick mot egna produkter. Han kom också till ett Linköping som var delat i frågan om en trafikled som skulle byggas genom Vallaskogen.

Gert tittar ut genom fönstret i Gamla Linköping mot Vallaskogen.

– Där satt jag några kyliga morgnar och väntade ut skogshuggarna. Vi var fast beslutna att skogen skulle räddas.

Demonstrationerna gav resultat och i en folkomröstning räddades Vallaskogen.

Redan 1981 gick han med i Miljöpartiet.

– De kallar mig för veteran i partiet – med viss rätt.

Tre perioder har han suttit i kommunfullmäktige: 1985–1987, 1988–1991 och 2014-2018. Han ser flera skillnader i det politiska arbetet.

– 1985 var jag ensam miljöpartist i fullmäktige och jag drev hårt den gröna politiken efter eget huvud.

Den andra perioden var miljöpartiet vågmästare med sex ledamöter efter ”sälvalet” 1988. Partiet sade ja till en s-ledd majoritet, men bildade ingen koalition.

Den nuvarande perioden är miljöpartiet i koalition med socialdemokraterna och liberalerna. Gert menar att man fått mycket uträttat, men tycker inte om att man har ingått avtal om att inte lägga personliga motioner i fullmäktige.

– Fullmäktige blir tråkigare utan den möjligheten.

I arbetslivet fortsatte Gert att vara konsult, men utbildade sig också till arkeolog vid Stockholms universitet.

– På fritiden hade jag ägnat mig en hel del åt arkeologi.

Snart började Gert att undersöka olika platser i Östergötland. Det kunde gälla vägar kring det gamla klostret i Askeby, stensträngar vid Väderstad, men framför allt undersöktes det militära övningsområdet söder om Linköping – det vill säga Tinnerö, Djurgården, Smedstad med fler platser. Han tog tusentals borrprover och gjorde hundratals karteringar för att avslöja hur järnålderns landskap fungerat.

Gert kallar sin metod för geografisk arkeologi – att kunna tolka landskap och terräng och se hur det använts förut.

Är det som en svampplockare som tar på sig ”svampögon”?

– Ja, kanske det. För mig räcker det med att två stenar ligger på rad, säger han och skrattar.

Jag frågar Gert vilken insats som han tycker har varit viktigast. Han tar fram en karta över Tinnerö under 300-talet e.Kr som kommunen beställt.

– Kartan sammanfattar nästan 30 års arbete. Den är givetvis inte fullständig, men den bästa vi har just nu.

Framtiden då?

– Jag håller på att studera det forntida vägnätet mellan Linköping och Söderköping.

De äldsta vägarna gick till Vikbolandet, för på den här tiden fanns inget Söderköping. Men en 2000-årig väg ledde till havsnivån där Storåns forsar lugnade ner sig vid den blivande staden.

Lycka till med projektet!

– Tack, det kan behövas.