Det där säger en del om Ronald Jadeborn.

– Egentligen är jag väl inte riktigt klok. När jag sätter i gång med något så ger jag mig aldrig, säger han.

Lämpligt nog är han till yrket brandman, sedan cirka 37 år. Ett jobb där styrka, envishet, fokus och kondition hör till verktygen.

Artikelbild

| Ronald Jadeborn har genom idogt övande hemma och medlemsskap i Jularboklubben i Motala blivit en riktigt god dragspelare. "Noter är inget för mig, jag lyssnar och plockar ut låtarna. Det går sakta men det går."

Men dragspelandet först.

Pappa Jeffry och farfar David spelade. Redan 1980 köpte Ronald ett spel och tog kurser hos Lars Arvidsson i Borensberg, välkänd musiker.

– Men det där var ju inget för mig. Plugga noter fick mig nästan att somna. Jag satte i gång med att själv söka mig fram på spelet, försökte plocka ut låtar. Det gick långsamt men jag gav mig ju inte.

År 2005 köpte Ronald ett nytt dragspel och nu var det dags att ta tag i spelandet på allvar.

Artikelbild

| Ronald Jadeborn har genom idogt övande hemma och medlemsskap i Jularboklubben i Motala blivit en riktigt god dragspelare. "Noter är inget för mig, jag lyssnar och plockar ut låtarna. Det går sakta men det går."

– Som brandman är man ju ledig vissa sammanhängande perioder. Jag lånade ihop skivor av en dragspelare här i Nykyrka, Jan-Erik, Johansson. Och så satte jag i gång och övade.

I fem år satt Ronald och spelade på gehör efter skivor. Sedan gick han med i Jularboklubben i Motala och skaffade en digital ljudinspelare.

Artikelbild

| Ronald Jadeborn har genom idogt övande hemma och medlemsskap i Jularboklubben i Motala blivit en riktigt god dragspelare. "Noter är inget för mig, jag lyssnar och plockar ut låtarna. Det går sakta men det går."

– I dag har jag 200 låtar, som jag övar på varenda dag, i timmar tills det sitter. Och jag tycker att jag utvecklas.

Det blir som ett eget sound om man spelar på gehör, säger Ronald. Och det ger en stor glädje.

– Det är fantastiskt kul att spela musik, egentligen borde alla göra det, man mår så bra!

Ronald Jadeborns namn är annars säkert mest känt för den boxningsintresserade. Han började som 14-åring, boxades i Motalaklubben BK 30 och hade rejäla framgångar.

– Jag var ingen tekniskt driven boxare – men väldigt vältränad och gav alltid allt. Jag levde på min kondition.

Trots att Ronald framstår som en mycket vänlig själ så var många motståndare rädda för honom. Men han fick lägga av när han var knappt 21 år gammal. Det var rena oturen.

– Jag kom till SM-final men näsan hade pajat totalt och då gick det inte längre.

Oturen bestod i att Ronalds tränare hade råkat träffa näsan så att skiljeväggen gick sönder helt. Då blir det omöjligt att andas med näsan, det påverkade förstås formen. Dessutom började orken tryta på grund av den stränga diet han tvangs hålla för att nå fram till rätt viktklass.

– Jag ledsnade, det blev för svårt.

Det fick bli lite löpning i stället. Sådant som Baltzarloppet, en halvmara som Ronald avverkade på 1:16.

Jodå: en timma och 16 minuter.

Och fyra Lidingölopp har det blivit. Tid år 1986: 2:02. Ett tufft lopp som lär ha passat Ronalds envishet. Samt sex Vätternrundor, den senaste 2015.

Ronald jobbade som ung på Luxor i Motala men började söka runt efter andra jobb och hade på gång att jobba hos Banverket.

– Men personalchefen Harald Högberg på Luxor satt i brandstyrelsen och Arne Drott, som var brandchef på den tiden, visste att jag var idrottare. Sådana var ju eftersökta.

Ronald började vikariera hos Räddningstjänsten i Motala under ett par år och det ledde fram till en formell utbildning i Malmö. 1981 blev han heltidsanställd brandman. En yrkesgrupp som många ser som hjältar. Men Ronald går inte riktigt med på det.

– Nja, det är ett jobb. Men det är klart, vi hjälper ju folk i extrema krissituationer så jag kan förstå det.

Framför allt är det fråga om lagarbete, säger Ronald.

– Alla brandmän är mer eller mindre vältränade men vi är ju olika också, somliga är stora, tunga och råstarka, andra, som jag, är ganska lätta men har orken. Det är ett brett yrke, man blir aldrig fullärd. Det är som med dragspelandet.

Vardagen för en brandman är sällan dramatisk.

– Det brinner ju inte så ofta. Det är vanligare att vi rycker ut till trafikolyckor, men även de har minskat ordentligt. Det beror nog på att bilarna har blivit bättre, och vägarna. Vajerräckena är en viktig orsak till det.

Men Ronald Jadeborn har fått ut två personer ur brinnande hus. Man tänker inte mycket under sådana omständigheter, menar han. Man bara handlar och gör som man blivit lärd.

Han jobbar 42 timmar i veckan i ett sjumannalag och går på ett fyraveckorsschema som innebär att han jobbar både dagar och nätter och är inkvarterad i logement hos Räddningstjänsten.

Och när inget händer?

– Man har fullt upp ändå. Planerar övningar, sköter materielen och fordonen, städar, tränar. Man jobbar på, precis som på andra arbetsplatser.

Och hemma i huset i Nykyrka finns att göra. Öva dragspel främst. Sköta trädgården. Träna spinning i källaren. Och träna boxning, den sporten har han inte lagt åt sidan, trots att han slutade gå matcher för många år sedan.

Och så viktigast av allt: umgås med barnbarnet Filip, två år.

– Det är så otroligt roligt! Vi sitter och tittar på bilar som kör förbi ute på vägen, det är hans stora intresse. Och vi är ute och grejar, kör ved i varsin skottkärra, berättar han.

– Jag lever ett väldigt gott liv, det blir bara bättre.