Ibland blir man så glad av att okända människor börjar prata. Klart du får fråga, det var Camilla Akraka, som blev intervjuad inför sin 50-årsdag.

”Hon som sprang?”

Ja, hon sprang och sprang fort även om det oftast är storasyster Maria, som förknippas med namnet Akraka. Men Camilla var precis som Maria medeldistansare och en tid med i svenska landslaget.

Det var efter gymnasiet som Camilla började satsa all sin tid på friidrott. Under en period skrev också Maria hennes träningsprogram och det hände att båda sprang i samma lopp.

Hur kändes det att Maria var snabbare?

– Hon är ju min storasyster så det var okej! Vi var båda riktiga slitvargar, men 1991 slutade jag att springa.

Då tog drömmen om att bli konstnär vid på allvar.

– Sedan jag var barn har jag alltid tecknat, sytt och skapat mina världar. Senare började jag att måla och skulptera.

Förmodligen är jag en tråkmåns, som undrar hur man vågar satsa på konst med tanke på inkomsten …

– När jag började på konstskola tänkte jag aldrig på det, men min mamma har alltid sagt (eller snarare är det en regel) att man måste göra det man vill, man måste följa sitt hjärta.

Så Camilla följde sin dröm och studerade några år på olika konstskolor innan hon kom in på Konsthögskolan i Stockholm och linjen för fri konst.

Och sedan?

– Man ska ha lite tur. Och helst få stipendium från Konstnärsnämnden. Det fick inte jag på några år, så jag har försörjt mig med andra jobb, bland annat som personlig assistent och som egen före­tagare, då jag arbetat med min man i hans verksamhet.

För tillfället är Camilla konstnär på heltid och det är ett liv som hon delar med sin man Niclas Malmström, också han konstnär, i det kapell som blivit både hem och arbetsplats.

För 16 år sedan bestämde de sig för att leta efter ett stort hus, som kunde rymma både ateljé och verkstad. De började söka utanför Stockholm där de då bodde och hittade ett östgötskt Sion­kapell som var till salu. Stora­ kyrksalen med höjd upp mot himlen fick bli ateljé och verkstad fick plats i ett hus intill.

Stockholm är annars staden där Camilla växte upp som liten. Dit kom hon från London bara ett år gammal. Hennes svenska mamma och nigerianska pappa skulle egentligen flytta till Nigeria med barnen. Medan pappan åkte i förväg för att förbereda familjens ankomst mellanlandade Camilla, hennes mamma och syskon i Stockholm.

– Det blev aldrig så att vi flyttade efter, säger Camilla. Mina föräldrar skildes, men flera år senare åkte jag till Nigeria, bodde där i sju månader och tränade löpning.

Camillas pappa var en känd sprinter i sitt hemland och hade till och med deltagit i OS i Rom 1960.

I dag, vad jobbar du med nu som konstnär?

– Jag håller på med ett uppdrag till det allaktivitetshus som byggs i Skäggetorp i Linköping. Jag gör en skulptur, en tiger, som ska symbolisera både fysisk och mental kraft och styrka.

Själv hittar hon styrka i yoga, löptränar gör hon inte längre, men är gärna ute och joggar.

– Kroppen är ju inte densamma längre.

Camilla virar av sig den scarf hon har om huvudet. Under den finns inget hår kvar. Hon måttar med händerna runt huvudet för att visa hur mycket hår hon hade tidigare.

Efter att hon fått barn fick hon sjukdomen alopecia, en autoimmun sjukdom som kännetecknas av just hår­avfall.

– Det var inte lätt. Inte en gång till, tänkte jag. Jag hade ju redan haft ”min grej” som svart. Svart och nu dessutom utan hår. Det räcker i och för sig med att bara vara svart för att folk ska titta.

– Jag känner av utanförskapet, jag tillhör ju inte normen. Så är det, det är ett faktum.