Eleonor Johansson-Frankemo och hennes familj är av romanofolket resande – och kommer när jag träffar henne just från en lång resa i Sverige som pågått under sommaren.

– Vi brukar färdas mycket i Sverige så snart skolorna slutar och oftast hälsar vi på våra många släktingar. Vi har det nog i blodet. Nu var vi mest i Småland, runt Jönköping, Kalmar och Oskarshamn.

Eleonor och hennes man månar om att deras folks traditioner ska upprätthållas. Både hon och barnen tillverkar saker och säljer på marknader, till exempel.

Artikelbild

| Eleonor Johansson-Frankemo har sedan hon var tonåring arbetat hårt med att föra ut kunskap om sitt folk, romano resande-folket. En folkgrupp som funnits i Sverige i 500 år och som för inte så länge sedan utsattes för hårt förtryck av svenska myndigheter.

– På vintern gör vi fotlänkar som ungarna säljer och de tycker det är jätteroligt. Jag gör garnflätor i håret på marknadsbesökande barn och det brukar bli lång kö. I år var det för varmt i Skänninge men vi satsar på marknaden i Borensberg nu i september.

Eleonor vill alltså leva vidare i sitt folks tradition men det hon brinner starkast för är att sprida kunskap om de människor som faller inom myndigheternas samlingsnamn ”romer”, i vilken det finns fem olika grupperingar.

Det där är problematiskt, menar hon.

– Vi ingår i samlingsnamnet romer men när man generaliserar så blir det fel. Det är romanofolket resande som har en 500-årig historia i Sverige och har fått utstå de folkmordsliknande åtgärder som staten Sverige ägnat sig åt i århundraden med syfte att mitt folk skulle utrotas. Vi har rätt till vår egen historia.

Artikelbild

| Eleonor Johansson-Frankemo har sedan hon var tonåring arbetat hårt med att föra ut kunskap om sitt folk, romano resande-folket. En folkgrupp som funnits i Sverige i 500 år och som för inte så länge sedan utsattes för hårt förtryck av svenska myndigheter.

Eleonor är nästan ensam om att ute i offentligheten representera den här folkgruppen och hennes brinnande engagemang började redan när hon blott 17 år gammal träffade sin man, Robin, även han av resandesläkt.

Det började med att hon startade en blogg, lika mycket riktad till romanofolket resande som till alla andra. Där beskriver hon tankar och känslor kring att leva i ett land som tycks bita sig fast i hat och rädsla kring dessa människor.

– Det ledde till att jag blev efterfrågad och började anlitas i referensgrupper som sakkunnig, på regeringskansliet, länsstyrelsen, skolverket, språkrådet.

Eleonor Johansson-Frankemo deltog också i den Motalafödde rikspolischefen Bengt Svenssons expertgrupp i samband med avslöjandet av det så kallade romregistret i Malmö.

Eleonors brinnande engagemang tog ordentlig fyr.

– Jag reste runt och föreläste kring rubriken ’Historielektionen du aldrig fick’; om en dyster del av vårt lands historia.

För inte så länge sedan skulle de så kallade tattarna utrotas med tvångssteriliseringar, tvångsomhändertagande av barn och lobotomi. Eleonor har släktingar som kan vittna om dessa hårresande grymheter.

Hon erkänner att hennes engagemang har haft sitt pris. Särskilt tungt var arbetet med vitboken ”Den mörka och okända historien”, där Eleonor var med och tog fram historiska fakta.

– Jag drabbades av depression när jag trängde djupt in i dokument som beskriver händelser som jag känner till, sådant som har berättats för mig av min pappa och andra äldre släktingar. När man ser sådant dokumenterat kommer det så nära att det blir smärtsamt. Att vara 19–20 år och läsa om ’tattarplågan’ tar på en.

Efter arbetet med vitboken satt Eleonor som ledamot i Kommissionen mot antiziganism, och i dag är hon ordförande i Lattjo Drom Riksorganisation – en kulturförening som arrangerar årliga festivaler, dessutom aktiv i Romanofolket Resande Östergötland. Och så jobbar hon natt som personlig assistent i Linköping.

– Jag har gjort jättemycket men har börjat tacka nej till en del. På sistone har jag funnit en inre ro, men det har tagit tid.

De årliga festivalerna som Lattjo Drom Riksorganisation har arrangerat är för närvarande vilande, och det av en dyster anledning.

– Det finns en rädsla hos vårt folk. Antiziganismen är så normaliserad, säger Eleonor.

– Det går ännu att säga ’tattarjävel’ och ’zigenarpack’.

Hon kände själv tvekan inför att delta i SVT-serien ”Eleonors resa” och många av dem som syntes i den utsattes efteråt för hot, även seriens producent och förstås Eleonor själv.

– Vi fick konkreta dödshot mot oss, de som hotade skulle komma en viss tid, bryta sig in och döda oss i vårt hem. Jag gick till polisen och anmälde det men jag togs faktiskt inte på allvar.

Sedan invandringen ökade i Sverige har det på sätt och vis blivit bättre för resandefolket, menar hon.

– När jag var ung umgicks jag mycket med nysvenskar. Då kunde man ingå i en grupp där man kände att glåporden var riktade mot oss alla, inte bara mot mig som resande. Tragiskt, men så var det.

Vad ska man göra åt denna rädsla?

– Kunskap! Fördomar har vi alla, det har jag med. Det enda som långsamt kan förändra är kunskap och det är det jag arbetar med att sprida.